Komplexitet

Den amerikanske antropologen och historikern Joseph Tainter har studerat en lång rad samhällen. Enligt honom är en gemensam nämnare att problem ofta får sin lösning med ökad komplexitet. Komplexiteten består av två delar. Först har vi differentiering. Separering i olika delar. Specialisering helt enkelt. Den andra delen är att få delarna att lira ihop. Integrering i form av organisation. Har vi ingen differentiering finns inte heller något behov av organisation. Kärnan i hans resonemang är att ökad komplexitet alltid kommer med en kostnad i form av resurser och energi. Till slut när komplexiteten ökas överstiger kostnaden de fördelar som uppnås. Vi får en situation som karaktäriseras av uttrycket “kostar mer än det smakar”.

Jag tycker hans teori är intressant och lånar begrepp som komplexitet, specialisering och organisation för att appliceras på något som varit min vardag de senaste 25 åren, IT-branschen. En ung bransch som vuxit och fått stort genomslag. Alla berörs. Ingen förnekar förekomsten av en tydlig rörelse mot specialisering. Arbetsuppgifter delas upp när kunskapskravet fördjupas. Även om diversifieringen ökar i branschen som helhet så finns begränsande tendenser inom företagen. De blir mer specialiserade. Avknoppning är en annan begränsande faktor. Men trots begränsande faktorer så är specialiseringen tydlig inom företagen. Kunskapsdelare inom teknikorienterade områden kan till exempel vara hårdvara, operativ och kommunikation. Inom utveckling finns tendenser till uppdelning mellan frontend och backend. Applikationskunnande är ytterligare ett område. Differentieringen är uppenbar.

Arbetsmässigt har specialiseringen inte varit lika tydlig. Jag vill snarare karaktärisera situationen som uppdragsstyrd specialisering. Uppdragen har medfört och tvingat fram en uppdelning beroende på område. Någon öppen diskussion eller försök att ligga steget före beträffande specialisering har inte förekommit. En praktisk syn har rått. Uppdrag först specialisering sedan. Jag har i tidigare blogginlägg berört det bland annat här.

Komplexiteten består också av integration. När uppdelningen och specialiseringen ska samverka. Det vill säga organiseras. Inom utvecklingsgebitet det område som ligger mig närmast har länge förts en diskussion om projektorganisation. Det är nu över 10 år sedan “Agile Manifesto” publicerades. Scrum och Lean är välkända försök att förbättra organisationen av utvecklingsprojekt.

Från min erfarenhet har jag i några blogginlägg tagit upp problemställningar med integrationen det vill säga organisationen. Till exempel här och här. Om specialiseringen varit uppdragsstyrd så har organisationen varit än diffusare. När behovet av organisation följer av uppdelning och specialisering så ter det sig självklart att utan medveten specialisering så blir organisationen därefter. Tainters tankegångar med uppdelning i begreppsparet differentiering/integrering har givit en aha-upplevelse. Organisation har sitt ursprung och motiveras av specialisering. Jag kallar det en dynamic-duo.

Applicerar vi teorins tredje del avtagande marginalavkastning som följer med ökad komplexitet så finner jag också tendenser som stämmer från min praktik. Ökad komplexitet innebär ökad differentiering och större krav på organisering. Men organisation kommer med en kost. Naturligtvis är det inte en linjärt samband. Det finns både faktorer som minskar och ökar kostnaden. Kontrollbehov är en typisk kostnad. En annan kostnad är när positionstänk flyttar fokus från det värdeskapande arbetet till bevakning av positioner i organisationsstrukturen. Motivation är en faktor som har motsatt effekt. En teori för övergripande samhällsnivå kan med fördel också tillämpas inom företagens värld!

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.