Kris

Kaffet och dagstidningen, två viktiga delar för att inledningen av dagen ska kännas rätt. Kaffet får mig att ta steget från från nattens drömtillvaro till dagens stillsamma lunk. Vakna upp till ännu en dag i långsamt tempo. Bläddra i tidningen, låta ögonen vandra bland dagens rubrikerna och lösa det lilla korsordet. Återkommande rutiner som skapar igenkänning, trygghet.

En artikel i tidningen får mig att stanna upp. Det är inte rubriken utan snarare skribenten, Malin Rönnblom, som fångar mitt intresse. Hennes skrivande får mig ofta att tänka till, så också denna gång.

Hon tar coronaepedemin som utgångspunkt eller som hon skriver “Kriser kan fungera som förstoringsglas” Många efterlyser centrala direktiv, samordning uppifrån. Klara regler vad vi har att förhålla oss till. Andra stöttar den valda strategin med personligt ansvar. Vi hamnar i frågeställningen mellan centralt kontra decentraliserat beslutsfattande. Artikeln lyfter fram en helt annan dimension. Det viktiga är inte vem eller var besluten fattas utan vad besluten grundas på. Det hon ifrågasätter är inte decentraliseringen av besluten till kommunnivå utan grunderna för dessa beslut eller som hon skriver:

“Genom införandet av marknadsstyrning och köp- och säljsystem har kommunerna förvandlats. Styrningsformen gynnar den som kör sitt eget race och konkurrerar ut andra. I stället för fungerande och långsiktig kommunal förvaltning i samarbete med andra tvingas varje kommunal enhet att se om sitt eget hus.”

Det jag kommer att tänka på är lagerhanteringen av skyddsutrustning. Kostnadsbesparingar genom minimering av lagerhållning allt enligt tankegångar från företagsvärlden har gjort bristerna i besluten synliga.

Hennes poäng blir vad som ligger till grund för den kommunala beslutsprocessen. Vilka beslutsunderlag används? Hur tas de fram? Vilka är de rådande tankemodellerna bland beslutsfattarna?

En som varit rask på tangentbordet är Sverker Sörlin, Åselesonen och akademikern. Han har i dagarna kommit ut ut med boken “Kris! Från Estonia till Corona”. Medan Rönnblom dyker ner i beslutsprocessen tar Sörlin ett vidare grepp. Ofta återkommande i hans resonemang är värderingar. De gömmer sig bakom objektivitetens siffror. De borde alltid finns explicit. Han ser kriser som ett möjlighetens fönster. Lära sig något av motgången och misslyckandet. Hitta orden, berättelsen som beskriver och formulerar de svårigheter som måste hanteras. En process som leder till ny kunskap. Här har vi det som förenar Sörlin med Rönnblom. Deras så vitt skilda angreppssätt söker vägar till något nytt, insikter som gör oss rikare på andra sidan krisen.

Här sitter jag med min kaffekopp, korsordets rutor är ifyllda, ännu en stilla morgon har passerat. Vad är det jag ska inse?

Länk: Rönnblom: corona – en slägga mot många små kommuner?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Värmebölja

Utomhustermometern tangerar 30 strecket. På vår inglasade balkong är det betydligt mer när eftermiddagssolen tittar in och luften står stilla trots att jag öppnat upp några av rutorna. Gränsen vad som är behagligt har passerats. Det blir några extra glas vatten för att hålla värmeslaget borta. Men sommarn är trots allt efterlängtad. Dess värme är bättre än vinterns kyla. Inga extra lager med kläder behövs för att ta en promenad. De dagar som värmen passerar det behagliga är så få eller…

Enligt klimatforskarna är människans aktiviteter på väg att värma upp planeten. De stödjer sig på observationer, statistiken är entydig. Processen är långsam men pekar i en bestämd riktning. Den har inte corona-epedemins plötsliga och våldsamma utbrott. Virusattacken bemöttes med nedstängning av stora delar av samhället. Förbud mot folksamlingar och hålla armlängds avstånd var åtgärder för att motverkar spridningen. Mot uppvärmningens långsamma förlopp skjuts åtgärderna på framtiden.

Vi är på väg mot en ökning av temperaturen med två grader. Vad händer när vi är där? Jag plockar fram några av de effekter som ofta lyfts fram.

Antalet arter kommer att minska. Korallreven kommer att dö. Hela 25 procent av arterna i havet är beroende av korallreven. Ekosystemet runt polerna kollapsar.

Stigande havsnivåer innebär katastrofer för låglänta delar. Jag ser uppgifter att stora delar av Bangladesh skulle hamna under vatten. Vilket bara det skulle innebära 16 miljoner människor på flykt. Andra mångmiljonstäder som kommer att beröras är Calcutta, Bombay och New York.

Svårartade värmeböljor och vattenbrist för över 2 miljarder människor. Hur stor blir flyktingströmmarna vi får se när obeboeliga områden överges?

Forskarna varnar också för så kallade tipping points. Trösklar då det inte finns någon återvändo till vad som idag betraktas som normala miljöförhållanden.

Processen är långsam, men vi måste reagera i tid. Precis som med coronan kan lidande undvikas om vi sätter in åtgärder i tid. Vänta och se är ingen bra strategi. Men politiker verkar ha outsourcat sitt ansvar till marknaden. När Greta driver tesen “lyssna på forskarna” vill politiker ta selfies med henne. De beundrar kändisen, ser ett lyckat varumärke och vill förknippas med henne. Hennes budskap har de inte tagit in. Var är partier och politiker som vill driva miljöfrågan? Forskningen finns på plats, uppslutningen vid demonstrationer världen över tyder på att frågan är på väg att ta plats hos många. Dags att sätta igång! Kraftfulla beslut i miljöfrågor är en överlevnadsfråga även om de går emot marknadens intressen. Livsbetingelserna är viktigare!

Posted in Miljö, Uncategorized | Leave a comment

Wall street v Main street

En teckning som säger det mesta. Gapet, avgrunden, som öppnar sig mellan main street och wall street. Main street står för den reala ekonomin, produktionen av varor och tjänster. Produktionsapparaten som står för den traditionella marknadens utbudssida. Medan wall street får symbolisera handeln med värdepapper. Marknaden där äganderätten över olika tillgångsslag byter ägare. Kan distinktionen mellan main street och wall street bidra till förståelsen av samhället och dess förändring? För mig riktar bilden strålkastarljuset mot något viktigt, hålla isär reala värden i samhället från dess monetära motsvarighet.

I den traditionella skolboksförklaringen är finansmarknaden, wall streets formella beteckning, en aktör mellan sparare och investerare. Förmedlaren som ser till att resurser slussas till områden med bäst förväntad avkastning. Många invändningar finns till denna förenklade bild. En av de tyngre argumenten är att penningmängden skapas när banker beviljar lån. De behöver inte någon inlåning i förväg. Det finns inget direkt samband mellan sparare och investerare.

Ofta framhålls wall streets uppgift att fördela risk. Vem ska sitta med tillgången i sin portfölj när priset förändras. Ökar priset kan tillgången avvecklas med vinst. Däremot om priset minskar får ägaren ta ansvaret i form av förluster. Marknaden fördelar risken. Allt verkar vara ett nollsummespel. Inget värde tillförs, tillgångarna förändras inte utan det är prisrörelserna och dess effekter som fördelas.

Vad händer om allt större mängder pengar slussas in i finansmarknadens labyrinter? Efterfrågan ökar och effekten blir stigande priser. De flesta aktörer på denna marknad blir vinnare. Nollsummespelet byts ut till något helt annat när insatserna trissas upp i budgivningen. Utan att tillföra samhället värde sitter finansmarknadens aktörer i förarsätet och har första tjing när det vankas utdelning.

Finansmarknaden har förändrats och visar stark tillväxt. Pensionspengar med alla dess fonder. Avregleringar som stimulerat framväxten och handel av en lång rad olika typer av värdepapper. På senare år kan vi också lägga till buybacks, återköp av aktier och inte minst det som går under namnet QE. Centralbanker använder sedelpressarna för att hålla kreditmarknaden på gott humör. Det var ett litet axplock över wall streets expansion. Finansmarknaden har en helt annan tillväxt än den reala sektorn.

Kraften i sektorns expansion kan också ses i ett annat perspektiv. Aktörerna på denna marknad är oftast helt anonyma men har stor makt. I början av 90-talet tvingades riksbanken överge den fasta växelkursen sedan det förekommit omfattande spekulationer mot den svenska kronan. Marknaden fick sista ordet. Finanskraschen för drygt 10 år sedan är ett annat exempel på wall streets makt. Trots att de orsakat problem gick de skadelösa. Begreppet “to big to fail” myntades. Organisationer som växt sig så stora och mäktiga att de inte får gå omkull. Nu i coronatider visar också Riksbanken sin oro. En av deras första åtgärder var att pytsa ut den nätta lilla summan 500 miljarder till bankerna. Finanssektorn ska hållas intakt. Den ska inte drabbas av några virus-effekter.

Återvänder vi till den inledande teckningen så framträder sprickan mellan wall street och main street allt tydligare. Mina avslutande frågor blir. Vad är på väg att växa fram? Hur ska vi betrakta wall streets aktörer? Är de rentiärer? Kontrollen av penningsystemet har blivit en viktig faktor.

Posted in Ekonomi, Historia, Pengar, Strukturomvandling | Leave a comment