Förväntningar

Inom ekonomin är förväntningar en ofta återkommande term. Den ligger till grund för beslut hos marknadens aktörer. På en övergripande nivå är antaganden om konjunkturens utveckling av betydelse. Anas en uppgång tas offensiva investeringsbeslut och när en nedgång förväntas präglas besluten av försiktighet. På företagsnivå har förväntningar på orderingången stor betydelse för handlingsalternativen.

Men det är inte på en strukturell nivå som mitt intresse fastnade för begreppet förväntningar utan det jag tänker på är något som går under namnet Rosenthalseffekten.

I ett berömt försök i slutet av 60-talet visade den amerikanska socialpsykologen Robert Rosenthal hur vi påverkas av förväntningar. I en skola gjordes ett test som med stor säkerhet sades avslöja vilka elever som hade lätt att ta till sig undervisningen och förväntades göra stora framsteg. Lärarna fick ta del av undersökningen. Direkt och indirekt påverkades deras inställning till de elever som enligt undersökningen hade de bättre förutsättningarna för studier. Efter några månader gjordes en ny undersökning. De elever som pekats ut av undersökningen hade förbättrat sina prestationer betydligt mer än övriga eleverna. När Rosenthal avslöjade att eleverna valts ut slumpmässigt kände sig lärarna naturligtvis lurade men effekten som Rosenthal ville visa var tydlig. Genom positiva förväntningar från lärarnas sida påverkades eleverna och förväntningarna infriades.

Insikten om förväntningarnas betydelse har en undanskymd plats, åtminstone hos mig. Bemötandet anpassas beroende på vem man möter men det sker på ett direkt närmast automatiskt sätt. Förväntningar på personer i ens närhet är inget man går och tänker på eller ens reflekterar över. Tar man lärarnas perspektiv i undersökningen så går det dock inte att förneka betydelsen av andrahandsuppgifter. Det man hör om en person från andra har betydelse för den egna inställningen. Är ett öppet sinne, göra egna reflektioner och undvika förhastade uppfattningar om personer man kommer i kontakt med den första slutsatsen av undersökningen?

Intar vi det andra perspektivet, elevens, har vi alla hamnat i situationer där vi kännt av andra personers uppfattning, om de dissat eller höjt en till skyarna. Vi stärks och får extra krafter när omgivningen är positivt inställd. Prestationen påverkas. Eftersom fotbollen tillhör ett av mina intressen kan jag direkt göra kopplingen till favören av hemmaplan, ett välbekant fenomen. Förväntningarna på läktaren sprider sig till de egna spelarna på planen. Insikten att prestationen påverkas sätter ljuset på de personer vi omger oss med. Lyfts vi fram eller begränsas vi. Vilka möjligheter har vi att välja omgivning?

Steget är inte långt till ytterligare en reflektion av undersökningen, eleverna som grupp, det relativa. Om det fanns elever som stimulerades av lärarnas höga förväntningar så fanns det å andra sidan också de som fick stå tillbaka. Finns det vinnare så finns det förlorare. En form av nollsummespel. Vem får din positiva inverkan och vem lägger du tvivlet på? Valet är ditt, medvetet eller omedvetet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Individuellt eller gemensamt

Den senaste decennierna har individualismen varit ett ledord, lyfts fram i debatter och fått stort genomslag för beslut. Det individuella skolvalet var ett viktigt argument i förändringen av skolan. I arbetslivet avskaffades tariffer och ersattes med individuell lönesättning. Olikheter skulle avspeglas i lönekuvertet. Politiska diskussioner har ofta hamnat i plånboksfrågor. Vem vinner och vem förlorar på åtgärdspaketet. Allt ska individualiseras. Uppdelningen i minsta konkreta enhet har också tagit sig uttrycket att varje enhet ska bära sin egen kostnad internt inom företag. Så har diskussionen förts i den nyliberala eran. Ett resonemang som tagit sig in på de flesta områden.

Nu verkar pendeln börja svänga mellan det individuella och det gemensamma. Avigsidan med det individuella börjar visa sig. Segregering och ökande klyftor är några tydliga tecken. Korruption är individualismens ständiga följeslagare. Visst behöver det gemensamma större utrymme i debatten och få en självklar plats när beslut fattas.

Vad är det gemensamma? Det är inget lätt begrepp. Är det en karismatisk ledare som ska avgöra vad som är gemensamt? Ja, då hamnar vi i ett auktoritärt styre långt ifrån något som liknas vid demokrati. Så vill vi inte ha det. Tar vi fasta på konkreta uttryck hamnar vi lätt i det ytliga. Låta utseende, klädsel eller språk vara det gemensamma. Då hamnar vi i en uppdelning i ett vi som ingår i gemenskapen och ett dom som är utanför och ska förpassas till de icke önskvärda. Med detta betraktelsesätt som kan kallas den bruna smeten finns i förlängningen bara konflikt, förtryck och i slutändan krig.

Men det gemensamma behöver inte ta konkreta uttryck. Det kan också betraktas som något som finns mellan individerna. Ett kollektivt abstrakt begrepp. Med detta som grund hamnar jag i två efterlysningar.

Den första gäller förhållande på arbetsplatser. Hur ska vi få in det gemensamma i besluten? Visst finns det något gemensamt mellan den som producerar och den som behöver produkten. Visst finns det något gemensamt bland medarbetarna om en trivsam arbetsplats. Strikta hierarkier och organiseringen i aktiebolag med uppdelningen i arbete och kapital är två begränsningar. Vad behöver vi istället får bli min första efterlysning.

En andra punkt är synen på ödesfrågan miljön. Alla berörs. Alla väntar på beslut. FN-rapporter pekar på problemen men besluten blir tandlösa. Resursstarka lobbygrupper har stort inflytande. De försvarar sina intressen. Är det i grunden en fördelningsfråga? När omställning krävs finns det förlorare. Om de är resursstarka kan de lägga in sitt veto. Miljöfrågan är en strukturförändring som tydliggör betydelsen av resursfördelningens organisering. Vad behöver vi istället är min andra efterlysning.

Posted in Arbete, Demokrati, Miljö | Leave a comment

Oligarker

Genom kriget i Ukraina har ordet oligarker lyfts fram i media. Rika personer som står Rysslands ledare Putin nära ska betraktas som fiender. Deras tillgångar i väst sätts i karantän, blockeras från användning. Jag kan till och med läsa om lyxjakter som tagits i beslag. Den ryske ägaren av fotbollsklubbens Chelsea, Roman Abramovitz, inser faran och är snabb med att inleda en försäljning av klubben.

Ryska oligarker har blivit ett begrepp. Vilka är de? Kan de sättas i samband med den hårdföra ryska maffian? Hur fick de sina enorma förmögenheter? När den sovjetiska republiken föll samman i början av 1990-talet styckades de statliga tillgångarna upp och privatiserades. Tillgångarna hamnade i fickorna på ett fåtal som skapade sig enorma rikedomar och därmed makt. Kretsen runt Putin är oligarker så visst utgör tillslag mot dessa en påtryckning.

Oligarki betyder fåmansvälde. Med sina enorma tillgångar som maktfaktor får de avgörande inflytande på viktiga beslut. Ett fåtal personer blir styrande. Även i väst kan vi se tendensen att allt större del av resurserna samlas i toppen av samhällspyramiden. “The one percent” är ett uttryck som passar in. Oligarker är den rikaste procenten. Där platsar verkligen Elon Musk in. Han tillhör en av Amerikas rikaste personer. Vad innebär det att han tar över Twitter med deras 300 miljoner användare för den nätta summan av 44 miljarder dollar. Ska det vara möjligt för en person att kontrollera nätets infrastruktur. För Twitter har med sina korta meddelanden blivit en källa för snabb informationsspridning.

Här på hemmaplan ser vi också oligarkiska tendenser. På samma sätt som de sovjetiska statstillgångarna privatiserades ska här välfärdsstaten säljas ut. Allt från skolor till äldreomsorg. I snabb takt gör sig kommunerna av med sitt fastighetsbestånd för att i nästa stund skriva ett långtidskontrakt med köparen om att hyra tillbaka lokalerna. Under 2020 omsatte utförsäljningarna hela 32 miljarder så tendensen är omfattande.

Skellefteå kommuns försäljning av Sara Kulturhus är ett klockrent exempel. Först bygger kommunen huset för en kostnad av 1245 miljoner. Sedan säljs fastigheten till SBB, Samhällsbyggnadsbolaget i Norden, för 1050 miljoner. En förlustaffär för det gemensamma på nära 200 miljoner kronor och motsvarande vinst för det privata bolaget. Men det räcker inte utan kommunen hyr tillbaka lokalerna från SBB. Kontraktet är skrivet på 50 år och över dessa år ska kommunen betala mer än det dubbla beloppet de fick in från försäljningen. SBB grundades och kontrolleras av Ilija Batljan den före detta socialdemokratiske politikern. Han har blivit miljardär på sina fastighetsaffärer. Så skapas oligarker!

Posted in Demokrati, Jämlikhet | Leave a comment