Wall street v Main street

En teckning som säger det mesta. Gapet, avgrunden, som öppnar sig mellan main street och wall street. Main street står för den reala ekonomin, produktionen av varor och tjänster. Produktionsapparaten som står för den traditionella marknadens utbudssida. Medan wall street får symbolisera handeln med värdepapper. Marknaden där äganderätten över olika tillgångsslag byter ägare. Kan distinktionen mellan main street och wall street bidra till förståelsen av samhället och dess förändring? För mig riktar bilden strålkastarljuset mot något viktigt, hålla isär reala värden i samhället från dess monetära motsvarighet.

I den traditionella skolboksförklaringen är finansmarknaden, wall streets formella beteckning, en aktör mellan sparare och investerare. Förmedlaren som ser till att resurser slussas till områden med bäst förväntad avkastning. Många invändningar finns till denna förenklade bild. En av de tyngre argumenten är att penningmängden skapas när banker beviljar lån. De behöver inte någon inlåning i förväg. Det finns inget direkt samband mellan sparare och investerare.

Ofta framhålls wall streets uppgift att fördela risk. Vem ska sitta med tillgången i sin portfölj när priset förändras. Ökar priset kan tillgången avvecklas med vinst. Däremot om priset minskar får ägaren ta ansvaret i form av förluster. Marknaden fördelar risken. Allt verkar vara ett nollsummespel. Inget värde tillförs, tillgångarna förändras inte utan det är prisrörelserna och dess effekter som fördelas.

Vad händer om allt större mängder pengar slussas in i finansmarknadens labyrinter? Efterfrågan ökar och effekten blir stigande priser. De flesta aktörer på denna marknad blir vinnare. Nollsummespelet byts ut till något helt annat när insatserna trissas upp i budgivningen. Utan att tillföra samhället värde sitter finansmarknadens aktörer i förarsätet och har första tjing när det vankas utdelning.

Finansmarknaden har förändrats och visar stark tillväxt. Pensionspengar med alla dess fonder. Avregleringar som stimulerat framväxten och handel av en lång rad olika typer av värdepapper. På senare år kan vi också lägga till buybacks, återköp av aktier och inte minst det som går under namnet QE. Centralbanker använder sedelpressarna för att hålla kreditmarknaden på gott humör. Det var ett litet axplock över wall streets expansion. Finansmarknaden har en helt annan tillväxt än den reala sektorn.

Kraften i sektorns expansion kan också ses i ett annat perspektiv. Aktörerna på denna marknad är oftast helt anonyma men har stor makt. I början av 90-talet tvingades riksbanken överge den fasta växelkursen sedan det förekommit omfattande spekulationer mot den svenska kronan. Marknaden fick sista ordet. Finanskraschen för drygt 10 år sedan är ett annat exempel på wall streets makt. Trots att de orsakat problem gick de skadelösa. Begreppet “to big to fail” myntades. Organisationer som växt sig så stora och mäktiga att de inte får gå omkull. Nu i coronatider visar också Riksbanken sin oro. En av deras första åtgärder var att pytsa ut den nätta lilla summan 500 miljarder till bankerna. Finanssektorn ska hållas intakt. Den ska inte drabbas av några virus-effekter.

Återvänder vi till den inledande teckningen så framträder sprickan mellan wall street och main street allt tydligare. Mina avslutande frågor blir. Vad är på väg att växa fram? Hur ska vi betrakta wall streets aktörer? Är de rentiärer? Kontrollen av penningsystemet har blivit en viktig faktor.

Posted in Ekonomi, Historia, Pengar, Strukturomvandling | Leave a comment

Corona

Jag fortsätter med ännu en fundering runt coronakrisen. Den lämnar igen oberörd. En helt ny situation som tvingar fram nya erfarenheter. Ger insikter och påverkar handlandet. Coronaviruset har blivit vad vi kan kalla en kollektiv erfarenhet. Tagit sig in i allas vardag och satt spår i de dagliga bestyren.

I min vardag sitter jag ofta i kontorsstolen vid skrivbordet med datorn framför mig och surfar på nätet. Min kontaktyta mot verkligheten. En spegel som återger bilder av av vad som sker. Sant eller falskt lämnas över till betraktaren att avgöra. I min bild av coronatidens speglingar har några trådar bitit sig fast.

Första tanketråden kommer från riskanalytikern Nassim Taleb. Han som blivit känd för sin bok “Den svarta svanen”. Där han beskriver oväntade händelser omöjliga att förutse. Han vill inte kalla coronautbrottet för en svart svan. Den var möjlig att förutse. I boken finns också ett kort stycke som tar upp risken av pandemier i ett globalt samhälle. Han var också tidigt ute med varningar. I januari när de första notiserna från Wuhan kom, pekade han på riskerna. Det han poängterar är att reagera i ett tidigt läge. Försiktighetsprincipen måste tillämpas. Argument som så här i efterhand är lätt att ta till sig. Men hur hade vi ställt oss till inskränkningar i resandet om spridningen uteblivit. Ett kostsamt falskt alarm? Nu när vi är erfarenheten rikare väger hans argument tungt.

I tidningar framställs den svenska modellen som unik. Vi förhåller oss helt annorlunda jämfört med andra länder. När de stänger ner vädjar vi till allas sunda förnuft. Jag kan inte förneka det sympatiska i det svenska förhållningssättet. Vi är alla kapabla att förstå hur smittan förs vidare. Hålla avstånd och tvätta händerna har hamrats in. Däremot att ställa ländernas agerande mot varandra i nån sorts tävlan där vinnare och förlorare ska utses känns främmande. Dessutom ser jag att länderna inte tillämpar samma definitioner i statistiken som presenteras. Uppgifterna är i så fall inte jämförbara.

En artikel i Aftonbladet får mig att haja till. I några meningar avslöjas bristerna i samhällets hantering av krisen.

“När akutläkaren Katrin Hruska iförd full skyddsmundering stegade in hemma hos en misstänkt coronasjuk häromdagen möttes hon av hemtjänstpersonal. Kvinnan från hemtjänsten hade varken munskydd, visir, handskar eller plastförkläde. [ … ] Arbetsgivaren har inget skydd att ge, och vem ska annars ta hand om den gamla damen?”

Inom sjukvården har åtgärder vidtagits. Omplanering, resurser som flyttats och platser som byggts ut allt för att vara steget före i en förväntad anstormning. Gott så! Det finns en flexibilitet inom sjukhusvården. Däremot har hemtjänsten gått under radarn. Detta område som befinner sig i bottenregionen av samhällspyramiden har tappats bort när samhället mobiliserats. I ETC ställer Göran Greider den rätta frågan.

“Varför blev denna kvarts miljon arbetare inom äldreomsorgen inte sedda redan från början?”

Hans svar på frågan belyser vårt samhälles blinda fläck.

“Dessa anställda utgör dem med de lägsta lönerna, de sämsta anställningsvillkoren, den lägsta utbildningen och äldreomsorgen är dessutom ett av de områden som formligen trasats sönder av privatiseringar och därför antagligen blivit svårare att effektivt påverka i folkhälsofrågor.”

Något att ta med sig när förändringsbehovet efter coronakrisen ska ligga till grund för nödvändiga åtgärder.

Länkar:
Nassim Taleb
Fanny Nilsson
Göran Greider

Posted in Globalisering, Jämlikhet, Ledarskap | Leave a comment

Pandemi

Ordet pandemi har de senaste veckorna tagit en konkret form, blivit en del av allas verklighet. Corona-viruset eller covid-19 som blivit dess beteckning, har blivit navet som allt rör sig runt.

Utgångspunkten är medicinsk, med symptom, smittspridning och andelen dödsfall. Ofta visas två olika kurvor med alternativa förlopp av antalet smittade. Den ena kurvan är brant stigande, med en hög topp och snabbt fallande. Medan den andra är tillplattad och sträcker sig över längre tid. Det är den andra kurvan som eftersträvas. Sjukvården kämpar i en situation med begränsade resurser, både personella och utrustningsmässiga. Det finns ett tak även om antalet sängplatser utökas. Om antalet svårt drabbade som behöver vård fördelas över en längre tidsperiod får vården möjlighet att klara den akuta situationen.

Historiskt är det inget nytt. Många människor drabbades av spanska sjukan för cirka 100 år sedan. Under 50- och 60-talet härjade Asiaten och Hongkonginfluensan. I början av 2000-talet förekom utbrott av SARS- och Ebola-epidemier dock utan att få samma omfattning som nuvarande corona-virus.

Covid-19 slår till mot människan som organism, men det blir också effekter på samhället som organisation. Sårbarheten avslöjas. I vårt samhälle med tillväxt som övergripande mål och där marknadsöverväganden styr har hållbarheten tappats bort. Globaliseringen med det utbredda resandet ger en snabb spridning. Lagerhållning har minimerats med JIT vilket slagit sönder beredskapen. När myndigheter går ut med beslut och rekommendationer så förändras beteenden. Marknaden är bräcklig, branscher slås ut. Det finns ingen beredskap för omställning. Viruset sprids bland människor och i samhällsorganisationen slår permitteringar till, massarbetslöshet hotar.

Kriser öppnar ett fönster, skapar möjligheter till förändring. Förändringar som under normala förhållande skulle stött på patrull, varit svåra att genomföra. Hur kommer det nya normala att se ut efter corona-krisen? Tillåt mig spekulera. Står vi vid ett vägskäl? I min värld identifierar jag tre alternativ.

På den första skylten läser jag finansmarknadens överhöghet. Det nya frälset ska hållas under armarna till varje pris. Riksbanken pumpar in pengar. Som första tecken på denna linje ställer de upp med en nätt liten summa på 500 miljarder för fri disposition. Inflationen hålls i schack genom att penningcirkulationen stannar innanför finansmarknadens gränser. Tillgångspriserna återgår inte bara till det normala utan når nya oanade höjder. När finansmarknaden påkallar uppmärksamhet får Riksbanken ställa upp med sedelpressarna. De redan rika behåller och utökar sina privilegier.

Vägvisare nummer två pekar mot det auktoritära samhället. Det som började med rekommendationer övergår efter en tid till tvingande lagstiftning där ordningsmakten blir inkopplad. Lagförslag som inskränker demokratin går under radarn och på andra sidan corona-krisen har vi det auktoritära samhället som bevakar sin makt.

Om det finns en dyster underton i de två första vägarna är tredje vägen mera hoppfull. För att minska coronaviruset spridning har beteendemönstren ändrats. Vilket medfört att klimatförändringen fått en oväntad hjälp. På andra sidan krisen visar sig klimatmålen möjliga att nå. Politikers beslutsamhet tar tillbaka initiativet från marknadens aktörer. Samhällsviktiga funktioner måste styras av gemensamma intressen inte av marknadslogik. I debatten om samhällsbygget intar hållbarhet en central roll. Hållbar för att klara virusutbrott men också hållbar i miljöhänseende. På andra sidan av covid-19 utbrottet kan debatten om New Green Deal fyllas med innehåll.

Posted in Demokrati, Ekonomi, Globalisering, Historia, marknader, Miljö | Leave a comment