Politikens spelplan

En gång ingen gång, två gånger är en vana.

Ordspråket kan användas för att karaktärisera den svenska politiska situationen. Låt mig förklara vad jag menar. Även om politik sägs vara att vilja så är praktiken förhandlingar och kompromisser. Den senaste överenskommelse har fått namnet “TIDÖAVTALET” efter den plats där det förhandlades fram. Det består av 7 direktiv som utgör grunden för den nya regeringen. Jämför vi med den förra regeringen hade den också ett avtal som satte ramarna för vad som skulle genomföras, “JANUARIÖVERENSKOMMELSEN” eller kort och gott JÖKen. Där var det 73 punkter som specificerade inriktningen på regeringsarbetet. Så långt inga konstigheter. Till politiken hör också kompromisser, en majoritet måste skapas.

Det jag vill lyfta fram är inte heller innehållet i de två avtalen. Det är stor skillnad mellan den nyliberala anda som präglade JÖKen när det jämförs med det nu aktuella avtalet där invandringen fått störst utrymmet. En kommentar kallade det nya avtalet för paradigmskifte. En annan gjorde liknelsen med etnisk rensning. Så innehållet har helt olika utgångspunkter.

Trots olikheten i sak finns en likhet i beslutsfattandet.

Ministären Löfven hade JÖKen som regeringsunderlag. En förhandlingsprodukt där stureplanscentern med sin nyliberala agenda fick ett dominerande utrymme. Lite tillspetsat kan man säga att regeringen med S och MP skulle genomföra centerpolitik. Kompromissen innebar att den av Löfven ledda regeringen blev administratörer eller ska vi kalla det förvaltare av politik som till stor del bestämts av andra. De som inte ingick i regeringen.

Nu är det istället M, KD och L som i sin gemensamma regering ska genomföra en politik där Sverigedemokraterna har dikterat villkoren. Hur blir det med ansvarsfrågan när en regering ska hållas ansvarig inför väljarna för den politik som förs regerar utifrån ett annat partis agenda. Hur blir det med partiet som styr sakpolitiken? Kan de hållas ansvarig när de inte ingår i regeringen. Är inte denna åtskillnad mellan de som bestämmer sakpolitiken och de som formellt ska styra landet på väg att förändra innebörden av demokratin.

Temat att sitta i baksätet och styra sakpolitiken tas ett steg längre i Storbritannien. När Torypartiets ledare Liz Truss lade fram förslaget om ofinansierade skattesänkningar slog finansmarknaden bakut. Det brittiska pundet tappade i värde. För att tillmötesgå marknaden gör premiärminister en U-sväng och backar. Dessutom offras finansministern Kwasi Kwarteng. Efter bara 39 dagar på sin post får han sparken. Hade han inte förankrat beslutet om skattesänkningar med finansmarknadens stora aktörer? Är det politikens ny spelregler? Finansmarknaden kan utifrån sin maktposition lägga in sitt veto när regeringen presenterar sina sakförslag?

Posted in Demokrati | Leave a comment

Valfunderingar

I många kommentarer till det svenska valet kan vi läsa “valet blev en rysare”. Jämt in i det sista mellan de på förhand utpekade alternativen. När alla röster är räknade har det blåbruna blocket tre mandats övervikt. Valets stora vinnare är SD. De passerar moderaterna i storleksordning och blir därmed störst i sitt block.

Hur ska man se på valutgången?

Finns det ett utbrett missnöje? Missnöje med samhällsutvecklingen, framtidstron saknas. Missnöje med politiken, besluten gynnar de redan rika. Missnöje med politikerna som utnyttjar sin position för egen vinning. Välfärdens privatisering har öppnat upp för väl synlig korruption. I vissa valkretsar får lokala partier stor framgång. De fångar upp ett missnöje som de traditionella partierna missat. Lågt valdeltagande kan också ses som en missnöjesyttring. Andelen röstande sjönk från 87,18 till 83,8. Ett tecken på att allt fler misstror politikens möjligheter. Hos de som röstat tar sig missnöjet uttryck mot det bestående. Vad som kommer istället är av sekundär betydelse. Missnöjesspåret kan inte avfärdas.

Valdebatten har ekat tom på reformer. Däremot har de vitsiga utspelen duggat tätt. Skapa rubriker och plocka poäng verkar vara valstrategernas huvuduppgift. Visa vad det kostar att fylla tanken på en Volvo eller vifta med en falukorv där priset ökat. Försöken att vara vitsig eldar på missnöjet men var finns reformer som gör skillnad. Istället för reformer har debatten fokuserat på skjutningar. Leif GWPersson har en poäng när han påvisar att de som berörs utgör en väldigt liten andel av befolkningen. Däremot är skolan, bostadsmarknaden, vården frågor som berör alla. Miljöfrågan är på sikt helt avgörande.

Ytterligare en tråd till valets underliggande strömningar är uppdelningen i vi och dom. Vikten av grupptillhörighet underskattas ofta. Vi kan offra mycket för att tillhöra vi:et. När ett parti köper reklamplats och målar en tunnelbanevagn i partiets färger för att därefter twittra om en enkel till Kabul är budskapet tydligt. En del av tunnelbanans folk hör inte hit. De tillhör inte vi:et, de ska förvisas.

De blåbruna har tre mandats övervikt. Stabilt, nja om två liberaler byter sida faller majoriteten. Liberalerna har av tradition svårt med partipiskan när ledningens vägval är ifrågasatt. Vad innebär det att centerledaren Annie Lööf avgår? Kommer hennes benhårda linje mot SD att omprövas. Blir den nya ledningens huvuduppgift att hitta ett sätt att byta fot. En mörk skugga över valutgången är vad som finns i förlängningen av vi och dom argumentationen. Vem blir de nya som inte tillhör vi:et när invandrarfrågan får sin slutliga lösning. Blir det journalister, eller snarare journalister med felaktiga åsikter som får inta de icke önskvärdas plats. Uttalanden som journalistrugby är illavarslande.

Posted in Demokrati | Leave a comment

Mellan kohandel och förintelsen

Hur ska den svenska politiska situationen beskrivas? Har vänster-högerskalan tjänat ut sin roll? Det är inte längre sossarna mot ett borgerligt block. GAL-TAN skalan där Grön-Alternativ-Liberal ställs mot Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk är inte hellre relevant. Var finns representanter för den första delen av skalan, GAL delen? För att beskriva dagens politiska situation lånar jag två begrepp som för tankarna till 30- och 40-talet. Först har vi beteckningen kohandel. Det förknippas med sossarnas och bondeförbundets uppgörelse om den ekonomiska politiken från 1933. Det andra begreppet är förintelsen som betecknar en mörk tid i Europas historia där stora delar av den judiska befolkningen utrotades.

Hur kan dessa begrepp, kohandel och förintelsen, hänga samman med dagens politiska situation anno 2022?

Jag läste en intern kritik av den socialdemokratiska ledningens valstrategi. Avsaknaden av vallöften i form av konkreta reformer som direkt kunde kopplas till vardagen för många var huvudpoängen i kritiken. Istället fick de blåbruna sätta agendan med sina frågor. Avgörande för utgången. Kritiken har sin poäng men partiledningens linje är också lätt att förstå. Ledarna ville inte binda upp sig med vallöften som skulle innebära låsningar i kommande förhandling med andra partier när riksdagsmajoritet skulle säkras. Flexibilitet i den efter valet kommande kohandeln var viktigare än konkreta vallöften.

Förintelsen har också sin speciella ingång till dagens politiska situation. För några år sedan lovade moderatledaren Ulf Kristersson förintelseöverlevaren Hedi Fried att aldrig ha något samröre med SD. Bilden från handslaget mellan Ulf och Hedi har etsat sig fast. Det var då, nu några år senare gäller något helt annat. Kristersson 180-gradersgir får visa på politikers allt tvärare kast. Inget är heligt längre när maktens taburetter ska besättas.

Där i skärningspunkten mellan kohandel och förintelsen befinner sig dagens politiska sfär. Trettiotalet är inte långt borta.

Posted in Demokrati | Leave a comment