Jag sitter och tittar ut genom köksfönstret. Det är grått. Det är mörkt. Björkarna vill inte vara med längre. Löven har lagt sig tillrätta i ett gulaktigt mönster på marken. Novemberdagar. Morgonkaffet är en nödvändighet. Det piggar upp. Kaffet är något man tar för givet. Men kaffet ska odlas, skördas, transporteras, rostas och distribueras till försäljningsställen innan det till slut hamnar i min kopp och ger stimulans i den dystra novemberdagen. Kaffets väg från planta till kopp är bara ett exempel på den samhälleliga arbetsdelning som vi tar för givet. En arbetsdelning där alla delar måste fungera. Där alla delar är lika viktiga. Alla borde få sin rättmätiga och rättvisa andel. Tar vi bort någon del så finns inget kaffe att köpa. Hyllorna i butiken står tomma.
Arbetsdelningen tillsammans med tekniska framsteg och riklig tillgång på extern energi i form av olja har lett till fantastiska resultat. Om någon som levde för bara en eller två generationer sedan vaknade upp och såg hur vi lever idag skulle de verkligen häpna. En fungerande arbetsdelningen ställer krav. Det måste till en insikt om det ömsesidiga beroendet. I brist på bättre ord kallar jag det kollektivistiskt tänkande. Individualistiska och egoistiska tankegångar måste bekämpas både hos oss själv och andra. De måste bort. De tillhör en tid då varje individ var relativt oberoende när självförsörjningen var stor. Nu när uppdelningen av arbetet kommit långt får ett individualistiskt tänk allvarliga följder. Vi föds inte jämlika. Några har fått mycket gratis. Andra går bara in och tar för sig. Skillnaderna ökar. Men de grundläggande behoven har vi alla gemensamt. Med större klyftor i samhället hårdnar samhällsklimatet. Ödesdigra konflikter knackar på dörren.
Om den samhälleliga arbetsdelningen är mångfacetterad och svår att greppa så är arbetsfördelningen betydligt tydligare på företagsnivå. Vissa sköter administrationen andra torgför företaget och drar in affärer. Och så har vi de som utför jobbet, kärnverksamheten som det så fint heter. Arbete som ska vara till nytta för andra utanför företaget. Förhoppningsvis känner alla till sin uppgift. Har sin roll. Innanför företagets väggar finns också individualistiska och kollektivistiska tankegångar. Något som får mig att reagera starkt är attityder som andas individualistiskt tänkande. Det kan vara individuella bonusar eller olika värdering på de arbetsuppgifter som ingår i den kedja som bildar produkten. Det kan vara bedömning av enskilda individer när det är helheten som räknas. Det värde som tillförs är resultatet av hur bra organisationen fungerar.
Individualistiskt tänkande har en tendens att sprida sig likt en epidemi. Någon plockar fram argument som kan tolkas utifrån ett individualist och egoistiskt perspektiv. Andra känner sig tvungen att ta upp tråden och bevaka sina egna intressen. Farsoten har fått fäste. Under senare år har vi alla sett exempel på bonusar och fallskärmar med hisnande belopp.
Om vi återvänder till köksbordet och kaffet känns morronen lite lättare. Kaffet har gjort sin effekt. Det ger till och med dubbel effekt. Kaffet är direktimporterat och jag vet att kooperativet i Mexico som odlar kaffet får sin rättmätiga andel av priset jag betalar. Avslutningen på denna fundering får bli en frågeställning. Hur bekämpas individualistiskt tänkande?