Januari. Dagarna är korta. Mörkret kommer tidigt. Termometern visar minus. Årstiden känns dyster. Samhällsklimatet kan också beskrivas som mörkt och kallt. Ännu har inte mörkret och kylan trängt in till min isolerade vardagstillvaro. Däremot är tecknen tydligt när jag ser nyhetssändningarna på TV eller läser artiklar på nätet. När knackar tendenserna på min dörr? Vart är vi på väg?
Oxfam släppte nyligen rapporten “An economy for the 99 percent”. Deras uträkning visar att åtta personer äger lika mycket som den fattigaste halvan av befolkningen. Ojämlikheten har nått en skrämmande nivå. Rapporten visar dessutom att förmögenheterna koncentreras allt mer till toppen. Många undersökningar pekar i samma riktning. Tendensen är tydlig. Ojämlikheten ökar. En ohållbar utveckling.
Blir effekten av att förmögenheter och makt samlas allt mer i toppen att vi är på väg in i oligarkernas nyckfulla era? Nyrika personer som utnyttjat marknadens liberalisering och gjort sig en förmögenhet när marknadskrafterna fått fritt spelrum. De nyrika skaffar sig allt större maktpositioner inom olika områden. Vi kan se exempel inom idrottens värld. Rika personer köper upp och har fotbollsklubbar som sin hobby. Ser vi samma tendens inom politiken? USA visar vägen!
Ett annat mörkt moln som börjar ta oroväckande storlek är nationalismen. Jämförelsen med 30-talet avskräcker. Då som nu har massarbetslöshet blivit permanent. Arbetslöshetssiffror på över 20 procent bland Europas unga har blivit regel. Var femte, en förlorad generation. I mellankrigstidens Tyskland var de brunklädda SA ett fruktat inslag i gatubilden. Idag börjar åter ett uniformerat medborgargarden växa fram. När jag tittar på TV-nyheterna skräms jag av krigsretoriken. Hot målas upp. Upprustning ett måste. Nato-medlemskap ska motiveras. De auktoritära regimerna är på väg tillbaka? Vad blir det av demokratin?
Finns det ljusning i vintermörkret? Kan vi trots allt sätta hoppet till politik? Vända utvecklingen så hoppet och tron på en bättre framtid återvänder. Så här inleder Olof Palme ett tal 1964.
Politik – kamrater – det är att vilja något.
Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.
En intressant syn på politiken har Chantal Mouffe. Hon är politisk filosof och professor i statsvetenskap vid University of Westminster i London. I sin bok Agonistik försöker hon leda i bevis att det är förödande att politiken samlas i mitten. Konsensus öppnar vägen för andra krafter. Politik måste spegla oförenliga intressen. Motsättningar går inte att trolla bort med rationella resonemang. Hon menar att inom politiken måste ett vi och ett dom skapas. Förutsättningen för en kollektiv identifikation. Politik måste engagera.
När jag först hörde hennes tankegångar infann sig ett tvivel på uppdelningen i ett vi och ett dom. Motsättningar eskalerar lätt. I politiken bör kulor, knivar och järnrör hållas borta. Läser man vidare i hennes texter inför hon begreppet agonistik (från grekiskans ”tävlan”). Uppdelningen i ett vi och ett dom måste åtföljas av synen på sina meningsmotståndare som just meningsmotståndare och inte som fiender som måste elimineras. Motsättningarna får inte bli antagonistiska och rasera det politiska rummet.
Mångfald är berikande om destruktiv konflikt undviks. Synen på sina meningsmotståndare måste vara fylld med respekt.