Jag står framför bokhyllan i vardagsrummet. Söker. Boken ska finnas. Jag är helt säker. Men den finns inte där den borde vara. Den finns varken insorterad efter författare eller titel. Boken ifråga är en klassiker. “Tillväxtens gränser” från 1972. Ett antal forskare som ingick i projektet “Romklubben” gav i början av 70-talet ut en omtalad rapport som väckte stor debatt. Mitt exemplar av boken måste ha hamnat på avvägar vid någon flytt eller helt enkelt sorterats bort för att ge plats för nyare litteratur. Det är ändå över fyrtio år sedan. Anledningen till mitt återuppväckta intresse är ett program i kunskapskanalen “Hållbarhetens gräns” som handlade om boken. Då på 70-talet var miljöfrågor aktuella för mig. Men intresset har liksom boken hamnat på avvägar. Dags att vakna upp ur miljödvalan.
Då boken saknas i den egna bokhyllan får bibliotekets förråd bli reservplanen. När jag har boken framför mig och bläddrar i den undrar jag vad som orsakade diskussionen. Vad var det i boken som rev upp känslorna? Var det deras tydliga bild av den exponentiella tillväxtens omöjlighet i en begränsad fysisk värld. Skapade deras syn om ömsesidigt beroende med återkopplingar irritation. Se problemen sammanlänkade. Ett angrepp på synen där problem isoleras och hanteras var för sig. Kraftigaste kritiken riktades från ekonomer. Var det helt enkelt fråga om vilket skrå som skulle stå vid maktelitens sida och komma med råd och vägledning. Vem skulle så att säga vara “konungens rådgivare”. I vilket fall gick Romklubben och dess företrädare förlorande ur debatten. Ekonomer med “business as usual” behöll total kontroll över såväl idedebatten som underlag för beslut.
I den ekonomiska diskussionen har miljöfrågor fått marginellt inflytande. Det har skett genom så kallade externa effekter. Hanteringen sker med prissättning för att sedan låta marknaden styra. Utsläppsrätter är ett talande exempel. De delas ut gratis till företag som får tillstånd att släppa ut växthusgaser. En speciell marknad har utvecklats för handel med dessa utsläppsrätter. De går att köpa och sälja. Företag kan genom köp fortsätta med sin skadliga miljöpåverkan. Kritik har riktas mot hur tilldelning av utsläppsrätter sker. En form av subventioner till miljöfarlig verksamhet. Dessutom är både övervakningen och kontrollen oklar. Risken för byråkrati och korruption är uppenbar.
I efterdyningarna av miljödiskussionerna följde organiseringen av en grön rörelse i många länder. Här i Sverige bildades Miljöpartiet 1981. Kan vi sätta hoppet till partier och politiker? I kunskapskanalens program hävdas att Olof Palme stödde Romklubbens ideer men kunde inte driva frågorna för då skulle han inte bli omvald. Det som gällde var kompromisser. Miljöpartiets utveckling är tecken på samma överväganden. När regeringstaburetternas beslutsmakt finns inom räckhåll så tonas tillväxtkritiken ner. Är det politikens begränsning. Kompromissa för att få vara en del av besluten.
Var finns då framtidshoppet? I marknadens kortsiktiga horisont finns varken plats för fysiska begränsningar eller hållbarhet på lång sikt. Inte heller politikersfären inger stort hopp. Varför kompromissar politiker med forskarnas resultat? Är det verkligen rädslan för väljarnas dom i nästa val? Det kan ifrågasättas då opinionen i många fall lägger större vikt vid framtidsfrågor än politiker. Politiker har också att ta hänsyn till mäktiga ekonomiska intressen. Ett motiv som väger tungt i politikernas kompromissvilja.
Över fyrtio år har gått sedan forskargruppen kom med rapporten “Tillväxtens gränser”. Deras frågeställningar drunknade i marknadens förnekande och politikernas kompromissande. Frågorna är mer akuta idag. Hur ser det ut om fyrtio år? Visst bör vi lyssna till vad forskarna har att säga om framtiden. Vara förberedd och vidta nödvändiga åtgärder för att möta förändrade förutsättningar. Naturen behöver inga företrädare. Den sätter sina gränser. Den kompromissar inte.