En stor del av min tid tillbringar jag vid min dator. Det mesta av det jag ser, hör eller läser vid skärmen på min laptop sätter inga djupare avtryck men undantag finns. Ett sådant undantag är Sandi Metz föreläsning om regler. Hennes perspektiv är utveckling av programvara med objektorienterad kod. Fem enkla regler presenteras. I hennes framställning finns också intressanta detaljer om skillnaden mellan procedurell kod och små objekt utifrån förståelse- kontra underhållsperspektiv. Tänkvärda synpunkter. Men det som föranleder min fundering denna gång är något annat. I sin presentation tar hon upp en undersökning om regler och beteende.
Undersökningen hon refererar lyfter fram skillnader mellan de som följer och bryter regelverk. Försökspersonerna delades in i två grupper utifrån inställningen till regler. De som tenderade att ofta följa reglerna placerades i en grupp medan de som hade lätt för att gå sina egna vägar och strunta i uppsatta regler placerades i den andra gruppen. Grupperna presenterades för en frågeställning där de skulle plocka andelar ur en gemensam pool. De fick också veta kriterierna för poolens återskapande. Gruppen med regel-följare höll liv i poolen betydligt längre än gruppen med regel-brytare. Nästa steg var att mixa grupperna. Här kom det intressanta. Med mixade grupper blev resultatet liknande som om hela gruppen hade varit regel-brytare. Regelföljarna anpassade sig snabbt och anammade regel-brytarnas beteende.
Hur hålls den kollektiva intresset ihop? Få individerna att anpassa sitt beteende och ta hänsyn till det gemensamma? I Metz föreläsning pekar hon på tre olika sätt. Först har vi tabun. En stark mekanism för att hålla ihop ett likartat beteende. Ett annat sätt är genom lagstiftning. Samhällets våldsmonopol sätter upp gränserna som ska avskräcka från avvikelser. Normer är tredje delen för att bevaka handlande utifrån ett kollektivt perspektiv. Vid avvikelser finns risk för utstötning från det gemensamma. Tre olika mekanismer för att hålla ihop det kollektiva beteendet.
Låt oss lämna föreläsningen. Vi tar med oss att kollektiva tänkande är skört. Det ger lätt vika för individuellt och egoistiskt handlande. En självklarhet kan tyckas. Varför överhuvudtaget lyfta fram skiljelinjer mellan det kollektiva och det individuella? Frågeställningen kommer emellertid igen på många ställen. På ett övergripande plan ingår den i synen på andra människor. Den spelar också en viktig roll hur samhället hålls ihop. Mer konkret är dess roll i miljöfrågor. Där sätts det kollektiva tänkandet och handlandet på prov. Oftast får det ge vika för individuellt vinsttänkande.
En annorlunda infallsvinkel mot det kollektiva och det individuella har Göran Greider. I sin bok “Den solidariska genen” botaniserar han i den mänskliga naturen. I sin historiskt och idémässiga vidsträckta resa försöker han leda i bevis att empati och samarbete är viktiga delar för “homo sapiens” utveckling. Ett citat från boken.
“Vi är helt enkelt förprogrammerade till att hjälpa varandra. Empati utgör en automatisk reaktion som vi bara delvis kan kontrollera. Vi kan förtränga den, medvetet blockera den eller inte agera ut den men bortsett från en liten procentandel av alla människor – kallade psykopater – är ingen känslomässigt likgiltig för en annan människas situation.”
Behövs ett regelverk för att “skydda” det kollektiva tänkandet och handlande? Finns det inbyggt i våra gener? Frågor som jag lämnar öppna och tillfogar ytterligare en som avslutning. Hur skapar vi den miljö, en omgivning, där det finns förutsättningar för att det kollektiva får större plats, kan växa?