Promenader har blivit vardagsmat. På en av mina dagliga turer passerar jag en cykel som tittar fram ur snötäcket. Eftersom det finns en kamera i min mobil kan jag inte låta bli att ta en bild.
Det som göms i snö kommer … som det heter eller med hjälp av solens värmande strålar kommer cykelns främre hjul med lagenlig reflex fram ur det döljande snötäcket.
När jag fortsätter min vandring passerar jag friidrottsarenan intill IKSU-hallen. Arenan med gammliavallens gamla läktare. Likt cykeln tinar gamla minnen fram när jag blickar ut över den snöfyllda arenan. Minnen från min skoltid som på den tiden kallades folkskola. Sjuårig skolgång med halvdag på lördag. Minnet som dyker upp är en skoltävling i friidrott. En grannskola kom på besök och det tävlades i längdhopp, höjdhopp och 60 meter. Läraren som hade mig långt ner på rangskalan när det gällde idrott fick för en dag tänka om. Inte bara till hans utan också till min egen förvåning lyckades jag vinna alla tre grenarna. En stor triumf. Allt var dock snart åter tillbaka i den vanliga skollunken.
Några år senare försökte jag mig på friidrottens individuella grenar i en annars sövande miljö. Det obligatoriska året i militär mundering. Erfarenheten blev då en helt annan. Jag hade lagt på mig åtskilliga centimeter och något som också växt bort var spänsten. Höjden, längden och snabbheten fanns inte längre. I varje fall inte i jämförelse med mina årskamrater som företrädesvis kom från Stockholmstrakten. Förutsättningarna och förmågan hade förändrats över tiden.
Promenaden fortsätter och jag passerar Universitetet närmare bestämt den nya Lindellhallen och Samhällsvetarhuset. Ett av fönstren har en speciell inramning. Minnen väcks till liv. Innanför fönstret finns rummet som var mitt dagliga tillhåll under några år. En tid i mitt liv som gav erfarenhet. Trots mina tvivel så lät jag mig lockas. Tacka ja till erbjudandet. Vad som jag vill plocka fram ur bagaget från denna tid är vikten att gräva djupt och verkligen känna efter. Ställa sig frågan om rollen och arbetsuppgifterna passar. Har man tilldelats de rätta förutsättningarna. Är det arbetsuppgifterna som intresserar eller något annat. Inte låta sig lockas av ett rikligt tilltaget månadstillskott på lönekontot eller tjusas av bekantas beundrande blickar när jobbtillhörighet kommer på tal. Känn efter inombords. Är arbetsuppgifterna något som känns rätt. Strunta i lön och status. Lämplighet och fallenhet för arbetsuppgifterna är det centrala.
Hur ofta ser vi inte idag personer som hamnat fel. Sedan man redan är där på fel sida så är det mycket svårt att ta sig tillbaka in på en bana som passar bättre. Därför är det så mycket lättare om man inför de avgörande beslutet har ögonen öppna. Blundar vi och hamnar fel så slår alltid beslutet tillbaka och kommer upp till ytan. Likt cykeln tinar det fram. Det kan vara i form att obehag att gå till arbetet. Konflikter när arbetsuppgifter inte sköts på ett för arbetskamrater acceptabelt sätt. Eller helt enkelt olust inför arbetsdagen och en längtan bort.
Titta dig omkring. Alla ser vi personer som hamnat med fel uppgifter. Hur är det förresten själv. Trivs du? Koppla bort lönekuvertet och statusaspekten. Har du de arbetsuppgifter som passar? Är de lämpliga för dina förutsättningar och förmåga? Hur ofta hamnar du i något som kan liknas vid flow?
Naturligtvis är inte roller och arbetsuppgifter spikade. De kan förändras och anpassas. Men då har vi lämnat det individuella planet och hamnat i organisationsfrågeställningar.