Mina funderingar fortsätter på miljötemat. Även om vi välkomnar våren och värmen så anar vi mörka orosmoln vid horisonten. Vilken framtid är vi på väg mot? Hur är det med alla domedagsprofetior? Går vi verkligen mot en kollaps? Förutsägelser om undergång börjar komma allt tätare och dessutom från olika håll. Först ute var de troende. De som litade till sin intuition. Känslan av att vara på fel kurs fyllde argumenteringen. För andra krävs tydligare bevis. Forskningens hårda fakta. Vad säger de som på heltid ägnar hela sin uppmärksamhet åt klimatfrågor och resursutbytet med naturen. Forskarvärlden börjar framstå som en allt enigare kör. Alla talar om det ohållbara med nuvarande samhällsutveckling. Deras varningar har dock svårt nå fram till politiker och företagsledare som tar de avgörande framtidsbesluten. Naturligtvis har de tunga beslutsfattarna inte undgått varningssignalerna men de sitter fast i ekonomism och marknadstänkande. Avgörande för besluten måste mätas i kronor. Vinstmöjligheter lockar. Tillväxttänkandets tvångströja sitter hårt. Hållbarhet är på ett annat plan. I en annan dimension.
Till kören som förkunnar om de mörka molnen som rycker allt närmare sällar sig en oväntad medlem. NASA den amerikanska rymdflygstyrelsen. De om någon bör kunna se ner på moder jord med fågelperspektiv. Studien som NASA finansierar baserar sig på matematisk modellering av framtidsalternativ. Viktiga faktorer är befolkningsutveckling, klimat, vatten, jordbruk och energi. Dynamiken mellan människa och natur central. Inom de närmsta decennierna är risken för kollaps uppenbar. Undersökningen pekar på två möjliga vägar. Den första slutsatsen är att dramatiskt minska resursförbrukningen och förlita sig på förnybara resurser. Den andra är att minska den ekonomiska ojämlikheten. Få en mer rättvis fördelning. De pekar också på historiska paralleller. Högtstående civilisationer som gått under. Talande exempel är det Romerska riket och Maya-indianernas samhällsbygge. Där ledarna verkade ha varit helt omedvetna om sina samhällens undergång i alla fall kunde de inte vidta nödvändiga motåtgärder.
Låt oss stanna upp vid fördelningsaspekten. Vi har under de senaste årtiondena gått mot en allt större spridning. De i toppen tar en större andel. Skillnaderna ökar. Ledarskapet har svårt att ta varningssignalerna på allvar. De ser inga tecken i sin egen situation. Deras situation har blivit relativt bättre. Det kan inte vara så allvarligt. Ingenting i deras vardag pekar på problem. De som istället direkt påverkas är de som befinner sig i samhällspyramidens bottenskikt. När samhällets gemensamma trygghetsnät monteras ner blir det kännbart för de som saknar egna resurser. Det stora flertalet blir varse samhällets ohållbara utveckling betydligt tidigare än de övre skikten i samhället.
Samhällets legitimitet bygger på om dess innevånare kan känna trygghet. Inte bara fysisk trygghet utan också trygghet beträffande försörjning och boende. Avvecklar vi tryggheten avvecklar vi också samhället. Trygghet kan bara skapas med solidaritet och en jämnare fördelning. För mig är ideer om en grundläggande basinkomst för alla tilltalande. Den skapar trygghet för alla i samhället.
Är resursutbytet med naturen och fördelningen mellan innevånarna de två stora framtidsfrågorna. Frågor som allt annat måste hängas upp på. Då utnyttjandet av naturresurserna slagit i taket blir frågeställningarna i jobbfrågan helt annorlunda. Det är inte att till varje pris skapa mer jobb. För fler jobb kräver mer resurser av naturen i form av råvaror. I stället måste vi jobba mindre. Få ett hållbart utbyte med naturen. Höga arbetslöshetssiffror kräver också ett annorlunda angreppssätt. Då blir frågeställningen hur vi bättre ska dela på jobben. Är minskad arbetstid den viktigaste jobbfrågan?