Funderingar och fantasier

Mina funderingar fortsätter på miljötemat. Även om vi välkomnar våren och värmen så anar vi mörka orosmoln vid horisonten. Vilken framtid är vi på väg mot? Hur är det med alla domedagsprofetior? Går vi verkligen mot en kollaps? Förutsägelser om undergång börjar komma allt tätare och dessutom från olika håll. Först ute var de troende. De som litade till sin intuition. Känslan av att vara på fel kurs fyllde argumenteringen. För andra krävs tydligare bevis. Forskningens hårda fakta. Vad säger de som på heltid ägnar hela sin uppmärksamhet åt klimatfrågor och resursutbytet med naturen. Forskarvärlden börjar framstå som en allt enigare kör. Alla talar om det ohållbara med nuvarande samhällsutveckling. Deras varningar har dock svårt nå fram till politiker och företagsledare som tar de avgörande framtidsbesluten. Naturligtvis har de tunga beslutsfattarna inte undgått varningssignalerna men de sitter fast i ekonomism och marknadstänkande. Avgörande för besluten måste mätas i kronor. Vinstmöjligheter lockar. Tillväxttänkandets tvångströja sitter hårt. Hållbarhet är på ett annat plan. I en annan dimension.

Till kören som förkunnar om de mörka molnen som rycker allt närmare sällar sig en oväntad medlem. NASA den amerikanska rymdflygstyrelsen. De om någon bör kunna se ner på moder jord med fågelperspektiv. Studien som NASA finansierar baserar sig på matematisk modellering av framtidsalternativ. Viktiga faktorer är befolkningsutveckling, klimat, vatten, jordbruk och energi. Dynamiken mellan människa och natur central. Inom de närmsta decennierna är risken för kollaps uppenbar. Undersökningen pekar på två möjliga vägar. Den första slutsatsen är att dramatiskt minska resursförbrukningen och förlita sig på förnybara resurser. Den andra är att minska den ekonomiska ojämlikheten. Få en mer rättvis fördelning. De pekar också på historiska paralleller. Högtstående civilisationer som gått under. Talande exempel är det Romerska riket och Maya-indianernas samhällsbygge. Där ledarna verkade ha varit helt omedvetna om sina samhällens undergång i alla fall kunde de inte vidta nödvändiga motåtgärder.

Låt oss stanna upp vid fördelningsaspekten. Vi har under de senaste årtiondena gått mot en allt större spridning. De i toppen tar en större andel. Skillnaderna ökar. Ledarskapet har svårt att ta varningssignalerna på allvar. De ser inga tecken i sin egen situation. Deras situation har blivit relativt bättre. Det kan inte vara så allvarligt. Ingenting i deras vardag pekar på problem. De som istället direkt påverkas är de som befinner sig i samhällspyramidens bottenskikt. När samhällets gemensamma trygghetsnät monteras ner blir det kännbart för de som saknar egna resurser. Det stora flertalet blir varse samhällets ohållbara utveckling betydligt tidigare än de övre skikten i samhället.

Samhällets legitimitet bygger på om dess innevånare kan känna trygghet. Inte bara fysisk trygghet utan också trygghet beträffande försörjning och boende. Avvecklar vi tryggheten avvecklar vi också samhället. Trygghet kan bara skapas med solidaritet och en jämnare fördelning. För mig är ideer om en grundläggande basinkomst för alla tilltalande. Den skapar trygghet för alla i samhället.

Är resursutbytet med naturen och fördelningen mellan innevånarna de två stora framtidsfrågorna. Frågor som allt annat måste hängas upp på. Då utnyttjandet av naturresurserna slagit i taket blir frågeställningarna i jobbfrågan helt annorlunda. Det är inte att till varje pris skapa mer jobb. För fler jobb kräver mer resurser av naturen i form av råvaror. I stället måste vi jobba mindre. Få ett hållbart utbyte med naturen. Höga arbetslöshetssiffror kräver också ett annorlunda angreppssätt. Då blir frågeställningen hur vi bättre ska dela på jobben. Är minskad arbetstid den viktigaste jobbfrågan?

Jag tillhör inte vintercyklisterna. Respekten är stor för det dåliga väggreppet när snö och is täcker asfaltbeläggningen. De som cyklar året om argumenterar emot. De talar sig varma för dubbdäck. Något som även finns för cykel. Jag brukar kontra med kylan. Hur som helst låter jag mig inte övertygas. På hösten när kvicksilvret kryper ner mot nollstrecket parkeras cykeln i källarens vinteride. Under det kalla halvåret får gå-skorna bli ersättningen. När vårens värme åter rensar vägarna från vinterns täcke återvänder längtan efter de två hjulens frihet. Härom veckan var det så dags. Säsongens cykelpremiär. Tidigt kan tyckas. När man ser sig om så liknar det mer april än mars. I otakt med tiden eller åtminstone med almanackan.

En bok som jag just nu läser har titeln “Sex grader” med undertiteln “vår framtid på en varmare jord”. Den handlar om den globala uppvärmningen. Boken beskriver framtidsscenarier om vad som kommer att hända när vi får ett varmare klimat. Uppgifterna är hämtade från forskningsrapporter. Boken inleds med ett kapitel som beskriver effekterna av en grads varmare klimat och klättrar sedan vidare mot en allt varmare framtid. Det var någon som sa att årets vinter har varit fyra grader varmare än normalt. Jag vet inte om det stämmer men i boken håller jag just nu på och läser om hur det kan te sig med en global uppvärmning med fyra grader.

Fyra grader. Cykelpremiär en månad tidigare. Inte mig emot. Behöver uppvärmningen vara så farlig. I min lilla värld kanske det fungerar men hur ser det ut om perspektivet vidgas. I bokens scenarier är vatten ett återkommande tema. Hur kan vatten vara ett problem? Det är bara att vrida på kranen. Välja mellan varmt eller kallt. Boken har dock en annan infallsvinkel. Den ställer den obehagliga frågan vad som händer om stora glaciärer smälter och istäckena vid polerna krymper. En av effekterna är att havsnivån stiger. Kombinationen mellan stigande vattennivåer och allt vildsintare stormar gör utsikterna för lågt belägna städer oroväckande. Många miljonstäder ligger i riskzonen. För några år sedan drog orkanen Katarina in över södra USA. New Orleans drabbades. Så här såg det ut.

Vattenproblem är inte bara översvämning. Jordbruk är beroende av en kontinuerlig vattenförsörjning. När glaciärer smälter sinar källor för många viktiga jordbruksområden. Himalayas glaciärer är livsviktiga för folkrika områden i Indien och Kina. I stora områden i västra USA fungerar snö som en naturlig reservoar. Vatten frigörs långsamt när snön smälter under årets torrare perioder. Med den globala uppvärmningen ersätts snön med regn och vattenförsörjningen under torrperioder går förlorad.

Miljonstäder under vatten och viktiga jordbruksområden som torkar bort. Tala om utmaningar. I boken pekas på en effekt av förändringen. “Hela den mänskliga historien visar att folk i valet mellan att svälta på en plats och att flytta väljer att flytta.” Står vi inför stora befolkningsomflyttningar? Solidariteten kommer att sättas på prov.

Riktigt skrämmande blir det när författaren pekar på återkopplingsmekanismer. Uppvärmningen innebär att stora ryska områden som tidigare varit frusna börjar tina. Enorma mängder med metangas produceras. Effekten blir att uppvärmningen förstärks. Utvecklingen accelererar. Dags att sluta innan värmen kopplar greppet. Ett glas kallt kranvatten behövs innan nästa cykeltur.

Jag står framför bokhyllan i vardagsrummet. Söker. Boken ska finnas. Jag är helt säker. Men den finns inte där den borde vara. Den finns varken insorterad efter författare eller titel. Boken ifråga är en klassiker. “Tillväxtens gränser” från 1972. Ett antal forskare som ingick i projektet “Romklubben” gav i början av 70-talet ut en omtalad rapport som väckte stor debatt. Mitt exemplar av boken måste ha hamnat på avvägar vid någon flytt eller helt enkelt sorterats bort för att ge plats för nyare litteratur. Det är ändå över fyrtio år sedan. Anledningen till mitt återuppväckta intresse är ett program i kunskapskanalen “Hållbarhetens gräns” som handlade om boken. Då på 70-talet var miljöfrågor aktuella för mig. Men intresset har liksom boken hamnat på avvägar. Dags att vakna upp ur miljödvalan.

Då boken saknas i den egna bokhyllan får bibliotekets förråd bli reservplanen. När jag har boken framför mig och bläddrar i den undrar jag vad som orsakade diskussionen. Vad var det i boken som rev upp känslorna? Var det deras tydliga bild av den exponentiella tillväxtens omöjlighet i en begränsad fysisk värld. Skapade deras syn om ömsesidigt beroende med återkopplingar irritation. Se problemen sammanlänkade. Ett angrepp på synen där problem isoleras och hanteras var för sig. Kraftigaste kritiken riktades från ekonomer. Var det helt enkelt fråga om vilket skrå som skulle stå vid maktelitens sida och komma med råd och vägledning. Vem skulle så att säga vara “konungens rådgivare”. I vilket fall gick Romklubben och dess företrädare förlorande ur debatten. Ekonomer med “business as usual” behöll total kontroll över såväl idedebatten som underlag för beslut.

I den ekonomiska diskussionen har miljöfrågor fått marginellt inflytande. Det har skett genom så kallade externa effekter. Hanteringen sker med prissättning för att sedan låta marknaden styra. Utsläppsrätter är ett talande exempel. De delas ut gratis till företag som får tillstånd att släppa ut växthusgaser. En speciell marknad har utvecklats för handel med dessa utsläppsrätter. De går att köpa och sälja. Företag kan genom köp fortsätta med sin skadliga miljöpåverkan. Kritik har riktas mot hur tilldelning av utsläppsrätter sker. En form av subventioner till miljöfarlig verksamhet. Dessutom är både övervakningen och kontrollen oklar. Risken för byråkrati och korruption är uppenbar.

I efterdyningarna av miljödiskussionerna följde organiseringen av en grön rörelse i många länder. Här i Sverige bildades Miljöpartiet 1981. Kan vi sätta hoppet till partier och politiker? I kunskapskanalens program hävdas att Olof Palme stödde Romklubbens ideer men kunde inte driva frågorna för då skulle han inte bli omvald. Det som gällde var kompromisser. Miljöpartiets utveckling är tecken på samma överväganden. När regeringstaburetternas beslutsmakt finns inom räckhåll så tonas tillväxtkritiken ner. Är det politikens begränsning. Kompromissa för att få vara en del av besluten.

Var finns då framtidshoppet? I marknadens kortsiktiga horisont finns varken plats för fysiska begränsningar eller hållbarhet på lång sikt. Inte heller politikersfären inger stort hopp. Varför kompromissar politiker med forskarnas resultat? Är det verkligen rädslan för väljarnas dom i nästa val? Det kan ifrågasättas då opinionen i många fall lägger större vikt vid framtidsfrågor än politiker. Politiker har också att ta hänsyn till mäktiga ekonomiska intressen. Ett motiv som väger tungt i politikernas kompromissvilja.

Över fyrtio år har gått sedan forskargruppen kom med rapporten “Tillväxtens gränser”. Deras frågeställningar drunknade i marknadens förnekande och politikernas kompromissande. Frågorna är mer akuta idag. Hur ser det ut om fyrtio år? Visst bör vi lyssna till vad forskarna har att säga om framtiden. Vara förberedd och vidta nödvändiga åtgärder för att möta förändrade förutsättningar. Naturen behöver inga företrädare. Den sätter sina gränser. Den kompromissar inte.

Kunskapskanalen “Hållbarhetens gräns”