Här i Umeå är Bokcafe Pilgatan en udda fågel. Det är nu sex år sedan några eldsjälar drog igång verksamheten. En lämplig lokal fanns ledig öst på stan. Med begränsad budget fick inredningen plockas ihop från egna förråd och second-hand butiker. Ett antal författare sponsrade med stolar och som tack fick de sitt namn ingraverat i stolsryggen. När man öppnar dörren till bokcafeet och kliver uppför trappan infinner sig en speciell känsla. Det är ingen vanlig butikslokal. Här finns ingen köphets.
För några veckor sedan besökte jag Bokcafe Pilgatan. Anledningen var en författarafton som är en av de återkommande aktiviteterna. Denna kväll var journalisten och författaren Lotta Engzell-Larsson och förläggaren Svante Weyler inbjudna. De skulle samtala om Lottas nyutkomna bok “Finansfurstarna”. Ett försök att komma närmare ett relativt nytt samhällsfenomen. Riskkapitalister. Lokalen fullsatt. Det finns intresse trots att finansmännens verklighet ligger långt från de flestas dagliga bekymmer.
Fenomenet riskkapitalister tar sin början på 80-talet. En av förutsättningarna var den pågående avregleringen av kapitalmarknaden. Det fanns pengar att hämta genom ländernas olika skattesatser. Riskkapital brukar delas upp i venture och buyout. Venture är kapital som kommer in i företagens tidiga skede medan buyout härrör sig till fasen när företagen mognat och har ett stabilt kassaflöde. Det sistnämnda, buyout, är helt dominerande utifrån transaktionernas pengamässiga omfattning. Det är också denna grupp som Lotta synat närmar i sin bok. Riskkapital är ingen marginell företeelse. De fyra stora riskkapitalbolagen i Sverige EQT, Nordic Capital, IK och Altor äger företag med 600 000 anställda.
Ett tydligt mönster följs. Först sätter riskkapitalbolaget upp en fond. Vanligen i skatteparadisen Guernsey eller Jersey för att minimera skatterna. Därefter bjuds kapitalstarka aktörer in för att teckna andelar i fonden. Det kan vara pensionsfonder eller försäkringsbolag men också kapitalstinna privata aktörer. När lämplig uppköpskandidat identifierats så finansieras uppköpet förutom med fonden också av lånade medel. Genom att den förväntade värdestegringen är större än låneräntan så utgör lånefinansieringen av köpet en hävstång för fondens avkastning. Lånedelen finansierar i regel den största delen av köpet, 70-80 procent är vanligt. Det uppköpta företaget agerar både säkerhet och betalar räntan på lånet. Riskkapitalbolaget som nu kontrollerar det uppköpta bolaget tillsätter “sina” personer i styrelse och företagsledning. För att få en värdegemenskap har styrelse och företagsledning andelar i företaget. Viktigt att alla i beslutande positioner har samma fokus, företagets värdeökning. Horisonten är den tilltänkta försäljningstidpunkten, vanligtvis inom 3-7 år. Förändringsarbetet kan börja. Expansion genom uppköp av andra företag inom samma bransch är vanligt. Uppnås en marknadsledande position inom sitt segment höjs värdet. Verksamheten trimmas och kostnader kapas. Allt för att höja värdet på bolaget. När så exit står för dörren monitariseras värdestegringen. Fonden får sin utdelning och avvecklas. Riskkapitalbolaget är de stora vinnarna. Förutom en förvaltningsavgift på 1-3 procent av fondkapitalet varje år så kan de också casha in sin del av värdestegringen. En vanlig fördelning mellan fond och riskkapital är 80-20.
I en annan bok ger Knut Ramel sin syn på finansmarknaden. Från sitt insiderperspektiv skriver han i “En finansmans bekännelser” om affärerna och personerna. Många av finansmarknadens aktörer beskrivs. När affärerna rör sig om miljardbelopp blir även små procentandelar svindlande belopp. Det är med blandade känslor han beskriver finansbranschen. Ibland skymtar kritiken fram som när han i förordet skriver.
Bokens undertitel, Veni, vidi, ridi, är latin för “Jag kom, jag såg, jag skrattade” och speglar min svårighet att ta finansbranschen riktigt på allvar. Aktörerna på marknaden har under många år levt mycket gott på att låtsas att det som de ägnar sig åt är något mycket viktigt, komplicerat och sofistikerat.
Riskkapitalbolagen har varit verksamma i 30 år men det är först på senare år som de kommit i massmedialt fokus. Vart driver de samhällsutvecklingen? Onekligen har de haft en stor betydelse för den allt mer ojämna inkomstfördelningen. Jag förundras också över fackens passivitet. Här skapas stora vinster som går de anställda förbi. Vart tog de fackliga strategerna vägen som på 70-talet talade om vinstdelning.
Vad innebär kortsiktigheten i det riskkapitalistiska tänkandet? Fokuset ligger helt koncentrerat på värdeökningen fram till exittidpunkten. Blir det problem med försäljningen finns alltid möjligheten som riskkapitalbolaget IK utnyttjade. När de misslyckades att sälja Attendo ökade de företagets belåning. Därefter gjordes en utdelning i miljardklassen. Förutom kortsiktiga tänkandet är ökad skuldsättning genomgående i bolag där riskkapitalister varit aktiva. Skulder intecknar framtida intäkter och förväntade vinster plockas fram. När skuldsättning ökar blir känsligheten större. Små nedgångar i intäktsflödet kan vara förödande. I ett av de avslutande kapitlen i “Finansfurstarna” ställs frågan. “Börjar nästa finanskris här?”.
Jag började i Bokcafeet Pilgatans lokaler och hamnade i riskkapitalets labyrinter. Ett motsatspar. Bokcafeet med sin idemässiga grund och många obetalda arbetstimmar medan riskkapitalet arbetar med endast ett för ögonen. Den egna utdelningen och vinsten. Frågan är vad vill vi ha mer av i samhället?