Ibland händer det. En bok som fångar mitt intresse. En bok där jag snabbt kommer till sista sidan. Helt enkelt ett guldkorn. Oftast brukar de böcker som hamnar i min läselista ha svårt att fånga mig. En stor grupp är de som påbörjas men aldrig slutförs. Boken som utgör ett undantag och som jag syftar på är Vi bara lyder av Lundasociologen Roland Paulsen.
Hur kan en berättelse om Arbetsförmedlingen ge en läsupplevelse? Trots att boken är tunn till antalet sidor är den rik innehållsmässigt. Det finns en lagom blandning av ögonblicksbilder, intervjuer, teoretiska resonemang och reflektioner. Allt lättläst och med ett levande språk.
Mina egna erfarenheter av Arbetsförmedlingen är av gammalt datum. När jag gräver bland gamla dammiga papper som blivit liggande i en av mina skrivbordslådor hittar jag en skriftväxling med Arbetsmarknadsstyrelsen. I samband med Facit-krisen i början av 70-talet blev jag arbetslös och sökte utbildningsbidrag för att genomföra grundskoleutbildning. I avslaget till min ansökan framgår hur svårt det är att se strukturförändringen medan den ännu pågår. Nu när jag sitter med facit på hand visar sig kunskapen om den pågående förändring var lika med noll. Grund för avslaget var som de uttryckte det ett “varaktigt jobb-erbjudande” från en verkstad i Stockholms-trakten. En verkstad som sopades bort av strukturförändringens hårda vind efter bara några månader.
Mina kontakter med Arbetsförmedlingen ligger långt tillbaka i tiden. Hur ser det ut idag? Paulsens bok får bli min ciceron. Jag gör några axplock.
Under Angeles Bermudez-Svankvists ledning expanderade Arbetsförmedlingen från 40 till 72 miljarder på två år. Hon skar bort två chefsnivåer men skapade också det som internt går under namnet “Angel-effekten”. Hårda sparkar från högsta ledningen genom lagret av mellanchefer och vidare till handläggarna på golvet. I Paulsens intervju med Angeles skymtar maktens ansikte förbi. Men som han konstaterar “Det är något som länge fascinerat mig: hur lite makten syns på den som har den.”
Men det är inte om makten som boken handlar om utan dess andra sida, lydnaden. Vid Paulsens första möte med Västertäljes arbetsförmedlare presenteras han på följande sätt av chefen “göra en studie om hur vi arbetar och hur nya beslut och direktiv tas emot och implementeras” Från en av handläggarna kommer svaret snabbt “Vi bara lyder”
Vi får också veta att Arbetsförmedlingen är den minst omtyckta myndigheten. Sämre än både Försäkringskassan och Migrationsverket. I ett hårdare samhällsklimatet blir konflikter konkreta och avspeglas i AF:s lokaler. Ett område som går under namnet zon C har inrättats. För att få tillträde krävs passerkort. Ett påtagligt bevis hur konflikter hanteras. Uppdelning av lokalen i olika säkerhetszoner.
Lydnaden eller om man vill uttrycka det på ett annat sätt, jakten på gröna siffror är handläggarnas vardag. Hur hanterar de situationen när Arbetsförmedlingen blivit myndighet och förmedlingen av arbete blivit myndighetsutövning och kontroll? När det finns 400 000 sökande till 40 000 platser. Paulsen sammanfattar på följande sätt “När jag nu lämnar Västertälje är det med förvissning om att arbetsförmedlare bär dessa frågor som oläkta skavsår. För att hantera dem hoppar de från den ena lydnaden till den andra. De cyniska och de positiva klarar sig bäst. Men alla erfar också stunder av förtvivlan.”
Boken visar på vikten av att på gräsrotsnivå vara öppen för frågan, varför. Inte bara fråga sig hur påbuden uppifrån ska hanteras. Mening och motivation är viktigt.
Länktips: En bok en författare