Jag har avslutat läsandet av en bok om Lean och systemtänkande. Det är John Seddons bok med den provocerande titeln “Bort från styrning och kontroll”. För att anknyta till min förra fundering så ser jag tydliga samband till Daniel Pinks ideer om motivation.
Ur boken vill jag lyfta fram följande punkter:
Titta på det som produceras utifrån kunden, konsumentens perspektiv. Endast det som tillför kunden något ska produceras allt annat är slöseri. Här har vi något viktigt som kan poängteras – “production for value”.
Något han återkommer till ofta är mätetalens tillkortakommande ja i många fall också direkt vilseledande effekt. Istället för att producera något kunden vill ha så sker produktionen för att uppfylla mätetalen. Allt för att tillfredsställa önskemål som kommer från personer högre upp i företagshierarkin.
Då besluten separerats från arbetet i “Command and Control” företaget och flyttats upp i hierarkin så kommer det längre bort från utförandet och verklighteten. En kontrollmekanism blir nödvändig. Lättavlästa mätetal införs för att kontrollera och styra. Det är här svagheten ligger.
Han vill istället betrakta produktionen utifrån kundperpektivet och få ett beslutfattande som är integrerat med arbetet. Flytta besluten till de som sitter på kunskapen och direkt berörs. Här sammanfaller Seddons argumentering med Pinks “Autonomy”.
Denna gång vill jag avsluta med en fundering om mätetal. I den ekonomiserade era vi befinner oss i så är budget det slutliga och ultimata mätetalet. Uppfylls budgeten är allt i sin ordning. Vi lär oss dribbla med de ekonomiska siffrorna allt för att få överensstämmelse med mätetalen. Massor av tid läggs ner. Kan det betraktas som slöseri?