Arbetslinjen har fått en framträdande plats i den politiska debatten. Argumentet “Det ska löna sig att arbeta” har upprepats inte bara av moderater utan finns även med i den socialdemokratiska argumenteringen. När jag läser Mona Sahlins avskedstal som partiledare och hennes syn på hur partiet måste förnyas är hennes ordval och formuleringar som om de var direkt hämtade från Anders Borg. Jag citerar.
Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:
Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
Det ska alltid löna sig att arbeta.
A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
Fler jobb går före större ersättningar.
Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit?
Mitt svar är nej.
Den politiska mittfåran är bred. De som ses i TV rutan eller får utrymme i media är eniga. Arbetslinjen lanseras som lösningen när samhällsfogarna knakar. Det centrala är tydligare incitament. Större skillnad mellan lön från arbete och ersättning från arbetslöshetskassan. Det ska löna sig att arbeta.
Men låt oss stanna upp en stund och granska utvecklingen. Hur har arbetsmarknaden förändrats? En faktor jag vill lyfta fram är arbetslösheten. Tittar vi på utvecklingen från 60-talet fram till idag finns ett tydligt mönster. Från 60-talet och fram till början av 90-talet låg arbetslöshetssiffrorna och pendlade runt 2 procent. Men i början av 90-talet händer något markant. Då fyrdubblas siffrorna och därefter har arbetslöshetssiffrorna legat på en helt annan nivå än tidigare. Vi har gått från ett läge med låg arbetslöshet till ett läge där uppemot var tionde är utan arbete.
Argumentet “Det ska löna sig att arbeta” känns felaktigt när det finns en betydande arbetslöshet. Motivationen hos den enskilde skapar inte arbetstillfällen. Däremot skapar argumentet otrygghet. Börjar det pratas om varsel på arbetsplatsen kommer oron krypande. För den som redan drabbats är den ekonomiska förlusten stor och desperationen knackar på dörren. Ser man till hur arbetsmarknaden utvecklats är det helt andra frågeställningar som borde diskuteras. En sådan fråga är arbetstiden. Det är nu 40 år sedan 40-timmarsveckan genomfördes. Trots stora produktivitetsökningar är arbetstiden oförändrad.
En annan tendens som blivit tydlig är kapitalinkomsternas allt större betydelse. Vi är många som på nära håll kunnat iaktta stora vinster i villa- och lägenhetsförsäljningar. På aktiemarknaden har vi sett exempel på hur enorma inkomster skapats. Kapitalinkomster spelar en allt större roll medan inkomst av arbete fått mindre betydelse. På nätet hittar jag följande diagram som visar arbetets del av inkomstfördelningen.
Det är nationalekonomen och nobelprisvinnaren Paul Krugman som satt samman diagrammet. Här ser vi också ett mönster. Fluktuationerna är stora fram till slutet på 80-talet men därefter är arbetets del kraftigt avtagande. I den totala inkomstfördelningen spelar arbete en allt mindre roll.
I detta perspektiv känns uttalandet “Det ska löna sig att arbeta” malplacerat. Utvecklingen pekar istället på att kapitalinkomster tar en allt större del av vår gemensamma kaka. Samhällsförändringen pekar på att det inte lönar sig att arbeta.
När arbetslinjens argument “Det ska löna sig att arbeta” används som underlag för att försämra samhällets skyddsnät skapas något annat. Vi får ett samhälle med allt större klyftor. Vi får ett samhälle där tryggheten minskar. Vill vi ha det så? Enligt min mening används arbetslinjens argument för att ta beslut som går i helt fel riktning.