Jag kan inte hålla mig. Det är inte en fundering utan snarare en fantasi. En fortsättning av arbetslinjen in i framtidens sköna värld. Där det verkligen lönar sig att arbeta. Samhällsproblemet arbetslöshet har flyttats ner på individplanet. Där arbetslöshetens orsaker och bekämpande hittas i individuella incitamentsstrukturer. Individen ska ges motivation att söka sig bort från arbetslösheten. Så ska problemet med arbetslöshet lösas. Så låt oss börja.
En svår nöt att knäcka är matchningen mellan de som behöver arbetskraft och de som har tillgången. En tungrodd administrativ apparat vill vi inte ha. Varför inte tydligt visa vilka som har tillgång till ledig arbetskraft. Vad kan vara lämpligare symbol än en sol. Tecknet för evig energi. Ett märke som fästs till vänster på jackan eller det ytterplagg som den arbetslöse bär. Naturligtvis skulle det vara obligatoriskt. Det skulle gälla alla som är arbetslösa. Tänk hur lätt det skulle vara med matchningen mellan lediga uppdrag och arbetssökanden.
Å ena sidan har vi de som behöver hjälp med diverse enklare sysslor när tiden inte vill räcka till. Det kan vara städning, barnpassning eller varför inte ta hand om hunden när arbetet kräver en tids frånvaro. På den andra sidan har vi alla de som bär märket och är en ledig resurs. De som behöver assistansen kan gå direkt utan omständlig byråkratisk process via arbetsförmedlingen. Endast ett minimal avrapporteringsförfarande behöver ta vägen förbi arbetsförmedlingen. För att stimulera behovet av dessa hemsysslor ska naturligtvis alla som använder dessa lediga resurser ha rätt till avdrag. Ett nytt och utvidgat RUT-avdrag. Ett erbjudande om jobb kan naturligtvis inte nekas. Det är motivationen att arbeta som ska stimuleras. Därför måste avvikelser motarbetas.
För de som nekat ta ett tillfälligt påhugg tre gånger införs en obligatorisk utbildning. En helt ny typ av internatkurser där en likartad syn på arbetet ska hamras fast. För ändamålet är de nerlagda kasernområden som ännu inte fått en alternativ användning idealet. Där finns byggnaderna. Där finns logementen med logimöjligheterna. Där finns de tjocka väggarna med disciplinen inmurad. Där har vi också det omgärdade området och kasernvakten som bevakar in och utfarten. Avsikten med internaten är en omskolning av den felaktiga inställning som förekommer till arbete.
Vad ska vi då göra med de som inte tillägnar sig den rätta inställningen. De envisa och obildbara. Naturligtvis måste det finnas en plan för dessa arbetsskygga. Den slutliga lösningen på arbetslösheten utifrån ett individualistiskt perspektiv blir uppförandet av en helt ny typ av byggnader på de gamla kasernområdena. De placeras centralt så alla hålls medvetna om allvaret. De hopplösa fallen. De som envisas med att inte ta till sig motivationen och se arbetet som sin samhälleliga plikt. De får inträdesbiljett till dessa nya uppförda byggnadsverk som utstrålar både styrka och kompromisslöshet. Bland de intagna på internatkursen går rykten om vad som döljer sig bakom dessa väggar utan fönster. Ingen som en gång passerat in har kommit tillbaka och kunnat berätta vad som döljer sig bakom dess väggar. Enda ledtråden vad som döljer sig bakom den mäktiga ingången är en skylt. På den står det “Arbeit macht frei”. Den slutliga lösningen på arbetslöshetsproblemet.
Låt oss skyndsamt återvända från de oroande och obehagliga fantasierna. Fantasierna väcker funderingar och frågor. Är arbetslöshet ett individuellt problem? Tanken måste överges. Utvecklingen är likartad i alla utvecklade länder. Samhällen där stora delar av befolkningen ställs utanför gemenskapen då de är arbetslösa. Vi har hamnat i ett två-tredjedels samhälle. Samhället består endast av två tredjedelar av befolkningen. Den del som har arbete. Arbetslösheten måste betraktas från ett samhällsperspektiv. Det finns nog anledning att återkomma till frågeställningar runt arbetsmarknaden.