I det företag där jag jobbar har många hört historien när några punkter skrivs ner på en servett och överlämnas till en nyanställd med kommentaren “Åk upp till vår kund och fixa detta”. Det kan berättas ur perspektivet som påvisar brister i introduktionen av nyanställda. Men det kan också ses utifrån tron på den nyanställdes förmåga. Till historien hör naturligtvis att problemet blev löst till kundens belåtenhet och att de har varit oss trogna i många år.
Detta ska kontrasteras mot det som på senare tid börjat bli allt vanligare. När vi ställs inför nya uppgifter blir kommentarerna “Orkar vi verkligen med det” “Ska vi hålla på med det här” “Ska vi inte låta någon annan ta hand om detta” och “Vi kan ta in underkonsulter som sköter detta.”
Två inställningar från samma företag. Låt vara med ett antal år emellan men det visar på en viktig förändring. Vad har det blivit av tron på vår egen förmåga? Förr backade vi inte för nya uppgifter. Saknades kunskapen sågs det som en utmaning! Vi var ett företag där lärande var en möjlighet. Nu håller denna tro på att vittra sönder. Var har den tagit vägen?
I jakten på förståelse har jag stött på rubriker som “det lärande företaget”. Många länkar leder till Peter Senge och hans bok “Den femte disciplinen”. Den fångande mitt intresse och finns på mitt läsebord. I boken samlar han sina tankegångar under följande fem begrepp.
Systemtänkande
Personligt mästerskap
Tankemodeller
Gemensamma visioner
Teamlärande
Systemtänkande är den övergripande disciplinen. För att förstå problematik måste man utgå från helheten. Istället för orsak verkan vill Senge peka på sambanden med förstärkande/motverkande eller balanserande krafter. Översätter jag detta till mina vardagsförhållanden så skulle den kunna tolkas på följande sätt. I vårt företag finns fortfarande initiativ för att kunna kalla sig ett lärande företag. Men i många fall tas inte initiativen tillvara genom att understödja och komplettera dessa utan istället framträder motverkande krafter som försöker ta död på dessa initiativ. Vilka tankemodeller ligger bakom detta? Är det positionstänkande? Initiativen kommer helt enkelt från fel håll utifrån den hierarkiska strukturen som utvecklats. Här ger boken ingen vägledning.
Senge berör visioner. Om visioner ska kunna anammas av alla så kan inte visionerna eller om man så vill färdriktningen av företaget tas fram i slutna ledninggruppsrum och delges på informationsmöten. Ska visionerna bli en verklig kraft i företaget så måste de växa fram i en gemensam dialog. Visst kan visionerna tryckas neråt i företagets struktur men då blir det enligt Senge något som han kallar samtycke men inget äkta engagemang för visionerna. Vilket är en viktig faktor i det lärande företaget.
I databranschen som är en bransch som förändrats och förändras snabbt måste företagen kunna ta till sig ny kunskap. Jag avslutar med ett påstående. Företagen på denna marknad måste tillhöra gruppen “Lärande företag” för att hålla sig konkurrensmässiga.