Globalisering, ordet som envist gör sig påmint. Ordet som inte låter sig placeras innanför väl definierade ramar. Jag har svårt att bara lägga det åt sidan. Irriterande. När ordet är inom räckhåll öppnas ännu en dörr med nya infallsvinklar. Dagens dörr in mot globalisering har på namnskylten ingraverat EU. Låt oss knacka på och öppna dörren för att se vad som kommer fram.
Hur ska vi förhålla oss till Europeiska unionen? Denna överstatliga organisation. Jag måste erkänna att EU-frågor hamnat långt ner i min prioritering. Bryssel känns avlägset. Utanför min horisont. En tummelplats för byråkrater. Ta bara deras pendlande mellan Bryssel och Strasbourg. Byråkraternas ständiga flytt mellan städerna kostar skattebetalarna cirka 2 miljarder årligen. Lägg ner eller begränsa. Ja så har mina tankegångar varit men nu är jag inte längre lika övertygad. Finns något med EU-tanken värt att ta vara på.
Den del av EU:s organisation som vi direkt berörs av är EU-parlamentet. Vart femte år lägger vi vår röst i valurnan på de delegater vi vill skicka till Bryssel. Valdeltagandet är emellertid lågt. Jag är inte ensam om att lågprioritera EU-frågorna. Till parlaments huvuduppgifter räknas lagstiftning och hantering av budgetfrågor. EU-kommissionen utses av medlemsländernas statsledning och förbereder frågorna för parlamentet. Här finns också huvuddelen av de tjänstemän som är anställda av EU. Tredje delen som brukar räknas till EU är Europeiska rådet. En träffpunkt för toppolitikerna inom unionen.
Ute i stugorna bland vanligt folk får EU-frågor liten eller ingen uppmärksamhet. I storföretagens slutna styrelserum görs däremot en helt annan bedömning. Beslutsfattarna lägger stor vikt vid närvaro i Bryssel. En hel kader av lobbyister finns på plats för att bevaka och påverka de beslut som tas innanför EU:s väggar. Jag ser uppgifter att upp emot 30.000 personer är sysselsatt med denna typ av verksamhet i Bryssel.
I boken “Lobbymakt i EU” skriver författarna:
En av orsakerna till att tankesmedjorna frodas i Bryssel verkar vara att politikerna tycker att tankesmedjorna fyller ett kunskapsvakuum. Det finns alltså inte tillräckligt med kunskap inom de “demokratiska” institutionerna och inte heller tid för analys och eftertanke. Konsekvensen blir att industrin knuffar de offentliga institutionerna – vilka inte sällan ägnar sig åt revirstrider istället för att arbeta – framför sig i en allt hetsigare värld. Förlorarna är vi samhällsmedborgare.
Här har vi ett dilemma. Kunskap borde vara neutral, tjäna alla. Men verksamhet ska också kunna räknas hem. Ge ett plus i slutändan. Bakom lobbingfirmorna och deras tankesmedjors till synes kunskapsförankrade argument döljer sig särintressen. Hur hittar man rätt mellan argumenten och bakomliggande motiv?
Lobbingfirmorna har också andra metoder i sin arsenal. Jag läser om något som går under namnet “Astroturfing”. Ett sätt att skapa opinion i dagens uppkopplade värld. Folkstormar som tycks ha sitt ursprung från gräsrotsnivå är istället iscensatt från PR-firmor och finansierade av globala företagsjättar. Allt för att bevaka och främja sina egna vinstintressen.
Även om avståndet till Bryssel är långt och sorteringen av motiv är svårfångat så väcks en fråga hos mig. Kan EU-politikerna utgöra ett alternativt maktcentra till marknadens tunga aktörer? En motvikt mot marknadens tendenser att öka klyftorna? Visst finns frågor som blivit omöjliga att hantera på nationell nivå. Exempelvis så avfärdas ofta miljöfrågor med att andra länder inte har samma krav. Här finns också de fria kapitalrörelserna som i det närmaste gjort en beskattning omöjlig. Kapital flyttas till länder med låg eller ingen beskattning. De engelska kanalöarna Jersey och Guernsey är kända skatteparadis. Har vi här en möjlighet för politik på överstatlig nivå. Dels hantera frågor som rör utbytet med vår gemensamma natur och dels förhindra att samhället rämnar av för stora klyftor.