Äldreboende

Jag har med ett halvt öra följt TV-serien “Sveriges bästa äldreboende”. Aktuellt då jag själv tillhör fyrtiotalisterna. De som nu börjar knacka dörr till boende som organiseras via kommunerna. Antingen i egen regi eller via upphandling av privata alternativen där riskkapitalbolagägda Carema och Attendo tar en allt större andel. Åldringarnas situation har förändrats och om man får tro prognoserna kommer den också att förändras. Var finns tryggheten när hjälp behövs för att klara de grundläggande behoven. Vems ansvar? Är det kommun, landsting, familjen, kyrkan eller privata företag? Betungande … så här diktade Helmer Grundström på 40-talet:

Sur är veden på spisen
Och dolsk står skuggan i vrån.
Och tjockare blott blir isen
som glimmar i vattensån.

Det rosslar i gummans lunga.
Hon skakar på sängens halm.
Och ingen har tid att sjunga
för henne en aftonpsalm.

Alla drar sig för vården.
Ingen ser eller hör.
Och det skall bli ljust på gården
och trivsamt den dag hon dör.

I bondesamhället var det vanligt att barnen tog hand om de äldre. För de som saknade barn och egendomar var det fattighuset. Alternativen var auktioner där de gamla auktionerades bort till lägstbjudande eller så kallad rotegång där de fattiga gick mellan gårdarna efter en uppgjord plan och där de fick sin försörjning. När fattigvårdslagen kom 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång. Fattigstugorna döptes om till ålderdomshem. Frågan är om dagens upphandling av omsorgsplatser kan jämföras med gårdagens fattigvårdsauktioner. Allt till lägsta pris!

Ivar Lo-Johansson gjorde tillsammans med fotografen Sven Järlås en reportageresa i slutet på 40-talet för att dokumentera förhållandena inom äldrevården. Där beskrevs vanvården och sysslolösheten. De äldre berövades sin identitet och förnekades mänskliga behov. Var ålderdomshemmen bättre än de tidigare fattighusen.

Åter till nutid och TV-serien. Geriatrikprofessorn Yngve Gustafsson tar upp en företeelse som förundrar mig, övermedicineringen. Mediciner som är avsedda för hjälp och lindring blir till sin motsats. Försämrar de gamlas livssituation och utgör också i vissa fall en direkt fara. Varför? Vad är orsaken och finns någon lösning? Sitter förklaringen i prestige och revir mellan läkare. En läkare kan inte ändra eller ifrågasätta en annans ordination. Känner de inte till eller har de ej tillgång till programvara som kan avslöja olämpliga läkemedelskombinationer. Vill läkaren kunna erbjuda något konkret och inte stå hjälplös inför åldrandets alla krämpor. Ur ett individualistiskt perspektiv sitter läkarna inne med svaret. Är orsaken bristande kunskap? Vad blir effekten av organisationsförändringen där ansvaret flyttas från geriatrikens specialister till vårdcentralens allmänläkare? Naturligtvis går det också att vända på frågeställningen och ställa frågan vem som tjänar på övermedicineringen. Finns förklaringen i den mäktiga multinationella läkemedelsindustrins mörka skugga. Övermedicinering innebär ökad försäljning och högre omsättning. Vinsterna stiger. Drivkraftens ursprung. Hur ser i så fall sambanden ut till läkemedelsförskrivningen? Yngve Gustafsson är onekligen mycket tydlig och vill lyfta frågan. Skapa debatt och öka kunskapen. Han har i alla fall lyckats övertyga mig om att övermedicineringen är en viktig fråga.

Personalens engagemang och hur de äldre görs delaktiga i det dagliga livet är två viktiga frågor som också tas upp i programmet. Just personalens engagemang är en generell fråga som gäller för alla typer av arbetsplatser. Hur skapas en miljö med engagemang? Vilken typ av ledarskap behövs? Jag vill peka på en faktorer som tar bort arbetsglädjen och engagemanget. Påbud uppifrån som görs till verksamhetens övergripande målsättning oavsett om det är privata vinstkrav som ska uppfyllas eller statistik som ska redovisas så förminskas personalen. Ju fler mål som ska uppnås desto mer kringskärs personalens initiativmöjlighet. Ansvariga politiker som ansätts i media svarar med en utbyggd kontrollapparat. Åldringsvården ska kvalitetssäkras. Effekten på arbetsplatserna blir passivisering. Personalen blir robotar. Bara målen uppfylls och siffrorna är godkända blir alla i hierarkin nöjda. Åldringarna kommer i tredje hand.

Så här skriver den nu 86-årige Jan Myrdal om åldrandet:

Roligare kan man ha än att bli åldring i Sverige. Nå, jag är privilegierad. Mår hyggligt. Är rätt nygift. Sitter vid min dator, sorterar mina böcker, går mina promenader, talar med min hustru och kliar min katt. Men rätt som det är en dag åker jag över kanten. Blir åldring med vårdbehov. Och då tar fan bofinken!