Min allergi har ännu en gång gjort sig påmind. Utslagen är tydliga, tecknen pekar i en bestämd riktning. Under skyddet av coronans vingar seglar ett auktoritärt samhälle fram.
Första tecknet som markerar min överkänslighet är debatten om olika corona-strategier. Många hävdar att Sveriges väg med rekommendationer är fel. Helt andra och kraftfullare åtgärder behövs från samhällets sida. Jämförelser görs med övriga nordiska länder och då sticker Sveriges höga dödstal ut. I skuggan bakom argumentationen står auktoritetstrons spöke. De styrande i samhället ska agera kraftfullt. Vad som ska göras och inte ska göras är beslut för de styrande på en övergripande nivå. Beslut som ska övervakas och efterlevas. Punkt slut.
En annan debatt som har liknande bakomliggande utgångspunkter och allt mer kommit i förgrunden är den om gängkriminalitet. Samhället måste slå tillbaka kraftfullt. Det får inte vara någon tvekan om vem som bestämmer. Mer resurser och befogenheter till ordningsmakten är receptet. Ingen analys, ingen ställer frågan varför. När dessutom företrädaren för det mest auktoritära partiet gör anspråk på justitieministerposten med ansvar för bland annat poliskåren slår alla varningsklockor till. Det auktoritära samhället lurar runt hörnet. Ett samhälle där syndabockar utses. De som får bära skulden och måste offras.
Corona situationen och dess följder pekar också på ett annat sätt mot att grogrunden för ett auktoritärt styre finns. På lägre nivåer finns de nitiska och verkställande tjänarna. De som gärna tar i lite extra för att visa sin lojalitet uppåt utan tanke vad besluten innebär. En minnesbild som dyker upp hos mig är Hannah Arendts bok “Den banala ondskan” där hon bevakar rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961. Hos Arendts blir Eichmann en fantasilös byråkrat som med effektivitet verkställer beslut utan tanke på vad de innebär, förutsättningen för auktoritärt styre.
Är det så att vi alla har en ådra av auktoritetstro. Vi är beredd att ordna in oss i ledet om vi får tillhöra gruppen. Offra både sunt förnuft och känslan av vad som är rätt i hopp om att få en gillande blick uppifrån. Visst finns den där, auktoritetstron, men också vetskapen om hur fel den kan leda. Jag känner mig kluven. Vill jag verkligen bli botad från min allergi? Den som är ett tecken att jag hamnat långt ut på den motsatta skalan. Den som kan beskrivas med barnets “kan själv”. Både vad och hur är frågor som barnet själv vill besvara.