Föreläsningssalen i Bildmuseet är fullsatt. Extrastolar måste fram. Många har sökt sig till Sverker Sörlins föreläsning om antropocen. Åselesonen med förflutet vid Umeå Universitet och numera professor vid KTH. Han kom nyligen ut med boken “Antropocen – En essä om människans tidsålder”. Idehistorikern som med andra vägval hade räknats in i den västerbottniska berättartraditionen.
Antropocen står för den tidsålder då människans verksamhet påverkar jordens klimat och ekosystem. Befinner vi oss där? När gick vi i så fall in i den nya tidsåldern? Frågor som behöver få ett svar om vi ska ha en gemensam referensram att utgå ifrån vid samtal och diskussioner. Sörlin ger en glimt av forskningsfronten med idéer och personer som lämnat viktiga bidrag.
Jag lämnar föreläsningen och byter perspektiv. Vi förflyttar oss till mitten av 1900-talet. En levande landsbygd. I byarnas små gårdar fanns stora barnkullar. En viktig del i försörjningen var några kor. På somrarna strövade de fritt i skogarna och återvände till enkla sommarvisten för kvällens mjölkning. Åkerarealen, möjligheten till vinterfoder utgjorde begränsningen på kreatursbesättningens storlek. Min far hade med hacka och spade utökat den odlingsbara marken. Den skulle göras enklare att bruka genom att rensas på sten såväl stor som små. De större stenblocken förflyttades med stubbrytare. Både tidsödande och tålamodskrävande. Ett otacksamt jobb som motiverades med ett långt tidsperspektiv, kommande generationer. Runt åkrarna fanns beviset i form av stenrösen av imponerande storlek.
Påverkan av naturen var trots allt liten. Den begränsades av den manuella energin. När jag ser följande nutida bild från tarsandsfälten i Alberta Canada inser jag att det är något helt annat.
Påverkan av landskapet är total. Här är det inte fråga om hacka och spade. Den energi som behövs för omvandlingen av landskapet kommer från oljan. Källan för vår tids stora samhällsförändring. Även om jämförelsen från min barndom haltar så går det inte att förneka människans påverkan på naturen har tagit en helt annan proportion under de senaste femtio åren. Allt har möjliggjorts genom omvandlingen från starkt begränsad manuell energi till extern energi i form av olja.
Om extern energi kan knytas till antropocen så kan också befolkningsutvecklingen ses i direkt proportion till människan påverkan av naturen. Det har formligen skett en befolkningsexplosion de senaste hundra åren. Även om takten i befolkningsökningen börjar avta ökar fortfarande jordens befolkning.
Jordens befolkning ökar numerärt medan andra arter minskar eller till och med försvinner. Utifrån ett enkelt numeriskt samband så har människan blivit av allt större betydelse.
Vi lever i antropocen och människans vägval har stor betydelse för vilka förhållanden som möter framtida generationer. Är det inte dags att fundera på vad som ska vara vägledande för våra beslut. Ifrågasätta tillväxt och kortsiktiga vinstintressen.