Arbetslösheten är ett mörkt moln som tornar upp sig på samhällshimlen. Vi ser skrämmande höga siffror för gruppen som saknar arbete. Oron känns påtaglig när varslen rycker allt närmare. Arbetslösheten är svårhanterad. Är botemedlet fler låglönejobb som därmed legitimerar större klyftor i samhället? Får vi ett bättre samhälle genom RUT-avdrag. Skattesubventioner så tredje part kan utför städning mot betalning. Städning är inget nytt. Det har alltid funnits även om inga pengamässiga transaktioner förekommit. Är lösningen på den obehagliga statistiken klarar direktiv till arbetsförmedlingens tjänstemän så de kan ställa hårdare krav. Åtgärderna känns allt mer krampaktiga. Mönstret med allt större arbetslöshet kan iakttas i alla länder som en gång betecknades “den rika världen”. Värst drabbad av detta samhälleliga misslyckande är Spanien. En ungdomsarbetslöshet på 60 procent är katastrof. Över hälften av den uppväxande generationen ställs utanför samhället.
Vi har också en annan utveckling som oroar. Ändliga resurser förbrukas i snabb takt. Utsläpp orsakar global uppvärmning. Miljöfrågorna är viktiga. Många forskare menar att vi sätter den mänskliga miljön på spel. En utveckling med klara samband till ekonomins tillväxt. Lyckas vi få fart på ekonomin och skapa mer jobb blir miljön lidande. Tar vi miljöhoten på allvar och begränsar både utsläpp och resursuttag så hamnar ekonomin i gungning. Vi sitter fångna i en rävsax. Tillsynes en olöslig konflikt eller …
Vi kan inte titta snävt på de enskilda frågorna. Det behövs ett bredare perspektiv. Vilka alternativ finns? När jag rådfrågar nätet stöter jag på två typer av svar som fångar mitt intresse.
Första alternativet är minskad arbetstid. Genomföra en arbetstidsreform. Det är nu över 40 år sedan 40-timmarsveckan infördes. Så det börjar vara dags. Diskussionen om arbetstidsförkortning har ibland blossat upp men aldrig fått genomslag. Varför? Tar vi hellre ett tjockare lönekuvert än kortare arbetstid? Ökad konsumtion har varit heligt. Är det en allt mer sofistikerad reklam där produkten associeras med något annat värdefullt som satt sina spår? Eller är det den relativa konsumtionsnivån som spökar? Vi måste alla köpa lite mer och dyrare när vi jämför med grannen eller i bekantskapskretsen. Komsumtionslågan måste hållas levande så inte efterfrågan viker och därmed riskerar en nedgång i ekonomin? Konsumismen har många ansikten. På nätet hittade jag följande diskussion om arbetstiden. Länk.
Från Sveriges riksdag hämtar jag nästa ide. Tre miljöpartisten har motionerat om att utreda frågan hur basinkomst kan introduceras i Sverige. Basinkomst eller medborgarlön som det också kallas är en grundlön som delas ut utan krav på motprestation. Men varför inte låta en av förslagsställarna Annika Lillemets själv få argumentera. Här finns en länk till hennes inlägg.
Första argumentet mot tanken på basinkomst infinner sig direkt. Det går inte att finansiera. Nu ska jag inte ge mig in på några beräkningar utan kan bara peka på några av de samhälleliga utgifter som direkt ersätts. De är inga små summor som hanteras av sjukpenning, pension, studiemedel och a-kassa. Dessutom slipper vi en omständlig och i många fall förnedrande kontrollapparat.
Få pengar utan motprestation. Är det inte helt demoraliserande för arbetsmoralen? Det är en annan invändning som infinner sig. Visst kan det bli svårt att tillsätt de sämst betalda jobben. De som har lägst status. De som allmänt betraktas som de sämsta skitjobben. Men då går det att vrida på perspektivet. Är jobben nödvändiga för samhället måste de värderas om. De jobb som ingen vill ha får sitt “rätta” värde. Det går till och med att vända på hela argumenteringen. Kan det bli en höjning av arbetsmoralen? Om arbetet valts av intresse och inte av ekonomiskt tvång så får vi definitivt mer motiverade medarbetare.
Tanken på basinkomst känns ändå främmande. Är det verkligen möjligt? Ja det tycker de styrande i länder som Brasilien och Indien. Där har praktiska försök genomförts med gott resultat. Tanken behöver inte vara så främmande!