Jag läser en krönika av Alex Schulman om de små stegens förflyttning. Förskjutning av värdeskalan mot en allt grövre och våldsammare ton. Avhumanisering. Förändringen kommer smygande. Vi märker det knappt. Först i efterhand inser vi felstegen och frågar oss “hur hamnade vi här”. Artikeln mynnar ut i
“Jag tror att det är vår viktigaste uppgift framöver. Vi måste alla agera vaktposter mot avhumaniseringen. Den måste stoppas överallt, i alla skikt, både i tunnelbanevagnen och i riksdagens talarstol, i kafferummen och på ledarsidorna.”
Gott så! Visst har han rätt. Fortsätter förändringen hamnar vi till slut i en situation utan återvändo. Ord som övergår i handling och det råa brutala våldet blir vardagsmat. En utveckling som inte är önskvärd.
Men vad händer om vi sätter in avhumaniseringen i ett vidare perspektiv. Ställer oss frågan varför? I vilka sammanhang utvecklas ett allt grövre språkbruk? Finns det något under ytan som ligger ligger och skaver? Den positiva framtidstron har gått förlorad. Dörren mot något bättre är inte längre öppen. Pratet om klassresor har tystnat. Snarare har de bytt riktning. Trygghetsnät urholkas och skattepolitiken gynnar de redan rika. En samhällsutveckling där klyftan mellan rik och fattig blir allt djupare. Det finns många på förändrings förlorarsida. Missnöjet pyser ut i ett allt hårdare ordval. Visst kan språkbruket ses som en återspegling av förändrade livsvillkor.
Schulman har rätt. Vi ska vara vaksamma till och med i fikasamtalen men vi måste också fråga oss om samhällsutveckling kan styras in i banor där klyftorna minskar. Där alla har en plats. När innevånarna i ett samhälle känner trygghet och framtidstro byts hårda ord ut mot positivare omdömen. Sätta utvecklingens färdriktning i fokus. Men de som tagit på sig ansvaret för samhällsskutans färd verkar sakna både kompass och styråra. Visionslösa politiker som sålt ut besluten till marknadens aktörer. Politiken behöver förnyas. Bli något som engagerar.
Politikens och demokratins hörnpelare är den allmänna och lika rösträtten. Alla omfattas. Alla röster väger lika. Idag tas den för given. Men när industrialismen växte fram krävdes både organisering, kamp och tålamod innan den kunde genomföras. En stor framgång. Kraften fanns i kollektivet. När många enades kunde även de svaga förbättra sina villkor. Nu verkar arbetarrörelsen tappat kontakten med sina rötter. När verkligheten förändrats sitter organisationen fast i gamla strukturer. En artikel som lyfter fram dagens förändrade situation är Daniel Mathisens Organisera de digitala daglönarna. Frågan är hur en sådan organisering ska se ut?