Än en gång återvänder jag till temat ojämlikhet. Enligt min mening en ödesfråga för samtiden. Ojämlikhet är inte bara inkomstskillnader. Andra tecken är skillnader när bostadsområden jämförs eller den framväxande segregeringen av skolmiljön. Med ökande klyftor blir sociala spänningar allt större. Samhällsbygget riskerar falla sönder, raseras av inre motsättningar. Rapport efter rapport pekar på att ojämlikheten ökar. Sverige är inget undantag utan snarare ett land där förändringen går snabbast. Senast i raden är LO med sin rapport om ojämlikhet och inkomstskillnader. Deras undersökning pekar på att klyftorna minskade mellan 1950 fram till 1980. Därefter har klyftorna ökat.
Ökad ojämlikhet. Hur kommer det sig? En som försöker gräva djupare i förståelsen av utvecklingen är Erik Sandberg. I sin bok “Jakten på den försvunna skatten” undersöker han hur skattepolitiken förändrats. Jag tar mig friheten att plocka ett av bokens diagram. Förmögenhetsskattens utveckling 1910-2010.
Det Sandberg pekar på framgår tydligt i diagrammet. Med början på 30-talet ökas förmögenhetsskatten i omgångar fram till 70-talet. Från 80-talet påbörjas den motsatta resan för att helt avveckla skatten 2007. Arvsskatten har en nästan identisk utveckling. Även när det gäller skatter på aktieinkomster och företagsvinster finns ett liknande mönster. Alla förändringar pekar i samma riktning. Utifrån ett fördelningsperspektiv har skatterna gått från att ha en utjämnande effekt till det motsatta. Så här uttrycker sig Sandberg:
Tittar man så här på trettio års sikt ser det alltså ut som att en smärre revolution skett på skatteområdet, med en högst påtaglig sänkning av skatterna på framför allt kapitaltillgångar i olika former och på rika människors inkomster. Det är märkligt tänker jag, att en så betydande politisk omvandling inte diskuteras mer.
Liknande tendenser kan iakttas i en lång rad länder. Delar i globaliseringsvågen eller ska vi kalla det nyliberalismens erövring av världen. Sandberg ser inte förändringen i Sverige som en anpassning till en internationell utveckling utan snarare har Sverige gått i bräschen för förändringen.
Sandberg slår hål på myten av Sverige som ett högskatteland. De rika bidrar allt mindre till våra gemensamma utgifter. Sverige har istället blivit ett skatteparadis för de förmögna.
Även om utvecklingsmönstret är tydligt ser Sandberg början på något nytt. I förlängningen av den globala finanskrisen har ett nytänkande börjat slå rot. Enligt Sandberg tyder forskningsrapporter som IMF genomfört på att kursen håller på att läggas om. Ett annat exempel är en rapport från Valutafonden som föreslår en allmän skatteväxling från skatt på arbetsinkomster till en skatt på kapitalinkomster.
En liknade omprövning bland main-stream ekonomer verkar vara på väg om man får tro Björn Elmbrant. I en artikel pekar han på uttalanden från Paul Krugman, Larry Summers och Martin Wolf där de tre namnkunniga ekonomerna lyfter fram fördelningspolitiken.