Den äkta julkänslan vill inte infinna sig. När jag tittar ut genom köksfönstret är det mörkt. Snön har svårt att freda sig mot plusgraderna och regnet. Julen haltar utan det vita täcket. Men julkänslan är inte bara beroende av yttre förhållanden. Det är något speciellt när man får bänka sig framför TV:n och nicka igenkännande åt Tage Danielssons “Karl-Bertil Jonssons julafton”. Lyssna till Toivo Pawlos sträva stämma. Den lilla sagan som visats varje julafton sedan 1975.
Tankegångarna är enkla. Karl-Bertil är en stor beundrare av Robin Hood. Under sitt extraarbete på posten smusslar han undan julklappar som är adresserade till de rika för att sedan dela ut dem i slumkvarteren. En omfördelning från de som har i överflöd till de som saknar det mesta. I dag är fördelningen av ekonomiska resurser betydligt ojämnare än när sagan skrevs för 50 år sedan. Den berör något fundamentalt i samhället.
Samhällsförändringen är uppenbar. Dagens arbetslöshetssiffror skulle ha betraktats som en katastrof när sagan första gången visades i TV. Ständig strävan efter automatiseringar och minimering av arbetskraftskostnad har satt sina spår. Många hamnar utanför eller i tillfälliga arbeten. Samhällsstrukturen har förändrats.
De marginaliserade har betalat samhällets förändring med sin arbetslöshet och utanförskap. Skyddsnät monteras ner. A-kassan är ett exempel. Både ersättningens nivå och längd begränsas. Allt större krav ställs på de arbetslösa. Orsakskedjan har individualiserats. Det är den arbetslöse som måste ändra sig. Var finns samhällsanalysen? Vi får höra politiker som driver tesen att lägstalönerna ska sänkas. De undre skikten ska tryckas ännu längre ner. Starka krafter arbetar för att öka skillnaderna. Hur stor kan ojämlikheten bli? Vad blir reaktionen om gränsen passeras för vad många anser vara rättvist?
Från andra ändan av samhällspyramiden ser vi rubriker om rekordbonusar och de är inga små summor. Miljoner och åter miljoner. Ibland ser man uttalanden där de försvarar skillnaderna med sin överlägsenhet. De arbetar hårdare än de flesta och tillför så mycket så de är verkligen värda sin belöning. Men vad händer när vi drar ut spannet. Då finns inget som heter mänskliga rättigheter. Kvar finns bara överflöd och förtryck. Rättvisetanken och solidariteten går förlorad. Samhällstanken där alla ingår sätts ur spel.
Multimiljardärer som Bill Gates och Warren Buffet har öppnat för välgörenhetsinsatser. De anser att klyftan blivit för stor. Är den individuella välgörenheten lösningen? Naturligtvis kan de lindra akuta problem men det är ingen lösning på problemet ur ett samhällsperspektiv.
Ett annat sätt är en utjämning via skattsedeln. De senaste decenniernas politik har dock gått i motsatt riktning. De med inkomster har fått lättnader medan det offentliga skyddsnätet satts på sparlåga genom budgetkrav. Är det möjligt att få pendeln att vända och låta det gemensamma få större betydelse?
Hur skulle det se ut om vi varken behövde välgörenhet eller en omfördelning via skatterna. Inkomsterna fördelades någorlunda jämt direkt. Ur ett samhällsperspektiv är det naturligtvis att föredra. Men hur ska det gå till. Via facket? Fackföreningar har försvagats. De svagaste facken har också de lägsta lönerna. Och hur blir det med de som är utanför arbetsmarknaden? Jag får avsluta med en efterlysning av innovationer. Samhällsinnovationer.