Är nya kristider på väg. I den lokala (Umeå) nyhetsbevakningen läser jag illavarslande rubriker som “Ålö varslar 15” (28 september 2012) “Volvo varslar 58” (1 oktober 2012) och nu senast i raden “Komatsu varslar 24 anställda” (8 oktober 2012). Förklaringar som ges pekar på vikande efterfrågan i form av minskad orderingång. Den finansiella oron i Europa skapar också osäkerhet.
Förflyttar vi oss 4 år bakåt i tiden så har den stora investeringsbanken Lehman Brothers just försatts i konkurs. Krisen sprider sig snabbt. Ekonomin är global även när det gäller kriser. För många kom krisen överraskande men för några få var den väntad. En av de som såg orosmolnen på ett tidigt stadium var Joseph Stiglitz. Amerikansk professor och chefsekonom vid världsbanken. Han fick Nobels ekonomipris år 2001. I sin bok “Fritt fall” förklarar han tecknen på följande sätt.
“Vi borde ha insett att finanssektorns överdriva storlek – åren närmast före krisen 2002-2003 svarade den sektorn för 40 procent av företagens vinster – tydde på att något var fel”
“En avreglerad marknad översvämmad av likviditet och låga räntor, en fastighetsbubbla och skenande fastighetsbelåning med begränsad säkerhet(“subprime”) var en giftig kombination. Lägg därtill USA:s budgetunderskott och handelsunderskott och motsvarande ackumulation i Kina av enorma dollarreserver – en världsekonomi i obalans – och det stod klart att utvecklingen hade gått fruktansvärt snett.”
Nu ska jag inte ge mig in på krisens orsakssamband utan bara lyfta fram en aspekt. Den gigantiska omfördelning av tillgångar som följde. De direkta förlorarna är de som lockades in i bostadslånekarusellen när priserna på bostäder hela tiden pekade uppåt. Det som skulle bli en bra affär blev istället överbelåning. I många fall tvingades de lämna sina hem. De indirekta förlorarna är skattebetalarna som fick betala notan för att hålla igång hjulen. Det är enorma siffror. Så stora att de är svåra att förstå. Ett av kapitlen i boken har Stiglitz givit det träffande namnet “Det stora amerikanska rånet”. På följande sätt beskriver han finansminister Paulsens förslag när TARP-lagen presenterades för kongressen.
“Paulsen gick till kongressen och presenterade TARP-lagen på tre sidor som skulle ge honom en in blanco-check på 700 miljarder dollar, utan någon insyn från kongressen eller juridisk granskning. Som chefsekonom för Världsbanken hade jag upplevt liknande utspel. Om detta hade hänt i en bananrepublik i Tredje världen skulle vi ha förstått vad det innebar – en massiv omfördelning från skattebetalarna till bankerna och deras vänner.”
Statens stöd gick till och med till bonusar inom finanssektorn?! Jag citerar vidare från boken.
“När regeringen tillhandahöll pengar för att återkapitalisera bankerna och säkra kreditflödet använde de istället pengarna till att betala sig själva rekordbonusar – som belöning för rekordförluster! Nio långivare som tillsammans hade gått med nära 100 miljarder dollar i förlust mottog 175 miljarder i räddningspaket från TARP och betalade ut nära 33 miljarder i bonus, inklusive över 1 miljon dollar var till nära 5000 anställda.”
Ser vi här en helt ny roll för staten? Ta hand om kreditförluster! Utgöra ett trygghetsnät för kreditmarknaden när deras ohämmade kreditgivning gått överstyr. Naturligtvis blir de traditionella uppgifterna för den offentliga sektorn lidande.