En kort period i mitt liv tillbringade jag vid ett löpande band. Närmare bestämt Haldafabriken i Svängsta. En stor industri för tillverkning av skrivmaskiner belägen i en liten ort vid Mörrumsån i Blekinge. Facit-koncernen som på den tiden dominerade den svenska marknaden för kontorsmaskiner hade kommit ut med en ny elektrisk skrivmaskin. Inget nytänkande som IBM:s variant med skrivkula utan den byggde på en traditionell konstruktion med typarmar. Anledningen till min vistelse var ett fabrikationsfel som upptäckts. Från Facits verkstäder runt om i landet rekryterades extrapersonal för att åtgärda felet. Det var några delar som måste bytas ut innan maskinerna skeppades ut från fabriken. Min uppgift var att plocka isär, byta ut och justera in de nya delarna. När uppgiften var klar rullades maskinen vidare på bandet mellan arbetsbänkarna och från andra hållet rullades nästa maskin fram som skulle åtgärdas.
Det var i slutet av 60-talet och epoken med löpande band eller Fordismen som den också kallas höll på att tappa sin dominans. Redan ett halvsekel tidigare hade Henry Ford börjat organisera arbete utifrån ett löpande band vid sin bilfabrik i Highland Park, Detroit. Han tillämpade Taylorismens uppdelning av arbetsmomenten och specialisering med monteringsbandets kontrollerande flöde. Masstillverkning med standardiserade produkter fick stort genomslag. Blev dominerande.
Men massproduktion behöver avsättning. Andra sidan av myntet är masskonsumtion men det är inget som rullar på utan störningar. Efterfrågan behöver pushas när nedåtgående spiraler riskerar systemet. Den gemensamma offentliga sektorn blev kraften att hålla hjulen rullande. Med keynesiansk ekonomisk politik har efterfrågan stimulerats vid konjunkturnedgångar. Utbyggnaden av välfärdsstaten är också en viktig faktor som stötdämpare. Fordismens industrier med massproduktion via det löpande bandet har tillsammans med den offentliga sektorns tvillingbror i form av välfärdsstat och keynesiansk konjunkturpolitik format en dynamisk duo. Men inget varar för evigt. På 70-talet hände något men det är en annan historia.
Många år har gått sedan min vistelse i Blekinge. När jag långt senare reste igenom Svängsta var det inte mycket jag kände igen utöver fabriksgrindarna, ingången till den stora industribyggnaden. Minnet är märkligt. Det mesta skickas till glömskans svarta hål. Skrivmaskiner har också förpassats till historiens skräphög. Bara vi äldre får ännu associationer till ordet skrivmaskin. Plinget vid slutet av raden och stavfel som måste fixas med tippex.