Jag sitter skönt tillbakalutad i TV-fåtöljen och sappar runt bland kanalerna. Något som får mig att stanna upp i kanalbytandet är ett räkneexempel för en hopplös privatbudget. Programmet Lyxfällan eller ska vi kalla det skuldfällan försöker lösa ekonomiska obalanser på det privata planet. Frågeställningar som för mig känns avlägsna. Anpassa utgifterna efter inkomsterna och undvika skuldsättning tillhörde ledorden som inpräntades i min uppväxtmiljö. De sitter djupt. Oberoendet var dyrbart och allt som andades lån var en begränsning. Men mycket har ändrats. Då hade reklamen en undanskymd plats. Den var nästan obefintlig. Till och med TV-kanalerna skulle hållas rena från reklam. Nu ser vi både andra och tredje generationens marknadsföring. På nätet syns rubriker som “Reklamens död är marknadsföringens framtid”. Påverkan tar sig nyare vägar. Mera vetenskapliga och effektiva.
I nyhetsbevakningen återkommer ofta frågor om ekonomiska obalanser på det nationella planet. Greklands statsbudget har fått stort focus. Långivarna ställer krav. Balansen mellan inkomster och utgifter måste återställas. Resonerar man i Keynesianska termer finns dock en hake. Nedskärningar i statsbudgeten innebär både lägre löner för statsanställda och även direkta avskedanden. Den redan höga arbetslösheten ökar. För vi resonemanget ytterligare ett steg så minskar både efterfrågan och skatteunderlaget. Spiralen är igång. Flyttar vi perspektivet och istället ställer frågan vem som betalar notan är svaret lätt. Naturligtvis de som drabbas av lönesänkningar och arbetslöshet. Deras livssituation försämras drastiskt. Neddragning av statsutgifterna innebär också att trygghetsnätet mer eller mindre avvecklas. De som tidigare kunde lita på samhällets skyddsnät ställs utanför. Skillnaderna i samhället ökar. Samhällsklimatet hårdnar.
Om skulderna i statsfinanserna är problemet i Grekland är vi ingalunda befriade från balansproblem här i Sverige. Det är inte statsbudgeten som är problemet utan istället den privata skuldsättningen som ökat kraftigt de senaste åren. Främsta orsaken är belåning som följer med boendet. Enkelt att låna. Låga räntor. Snabbt ökande priser på villor och bostadsrätter. Många tjänar på utvecklingen. Byggherrarna kan ta ut sina byggkostnader. Mäklarna har sina procentuella arvoden och bankerna får sina ränteintäkter. Förlorarna hittar vi i de som försöker skaffa boende och tvingas till lån som intecknar stora delar av deras framtida inkomst. Vad händer om prisspiralen vänds neråt?
Sett från ett övergripande perspektiv måste naturligtvis det som konsumeras först produceras. En av farorna med obalanser är spridningseffekter. När bollen kommer i rullning drabbas många. Produktionen stannar av. Arbetslöshetssiffrorna är alarmerande. Speciellt ungdomsarbetslösheten. I Spanien och Grekland är hälften av alla under 25 år utan arbete.
Kraven på att “rätta mun efter matsäck” sitter djupt förankrat hos mig. Ta matsäcken eller inkomsterna som givna och anpassa utgifterna. Naturligtvis kan perspektivet även vridas 180 grader. Är obalansen mellan utgifter och inkomster ett tecken på att fördelningen av intäkterna har blivit alltför snedvriden.