Funderingar och fantasier

Ibland när jag läser en artikel höjs blodtrycket. Irritationen kryper upp till ytan. Intrycket av det lästa stämmer inte. Åtminstone inte med den bild jag har av sammanhanget. En artikel som framkallar denna reaktion är Klara Strandbergs inlägg i ETC “Jag får lust att spy när jag hör orden NPM och Lean“. Varför framkallar artikeln denna reaktion hos mig? Är det för att hon sätter likhetstecken mellan NPM och Lean?

Varför placerar hon New Public Management och Lean i samma fålla? Ett av hennes argument är att båda har samma ursprung, bilindustrin. Huvudtesen är dock att både NPM och Lean används som slagträ vid omorganisationer. Förändringar i verksamheten motiveras med att de görs för medarbetarnas bästa. Enligt henne är verkligheten en annan. Sunt förnuft ersätts med att plocka ut det maximala. Hon hänvisar också till en studie om Lean som visade att “fanns inte tid för patienter”. Jag tycker argumenteringen haltar.

För mig är NPM ideer som lånats från den privata sfären och tillämpas inom offentlig sektor. Visst pratas det om decentralisering men fokus ligger på kostnadseffektivitet och produktivitet. Ekonomerna ska styra. Denna styrning implementeras via införandet av mål. Mål som ska vara mätbara. Utfallet rapporteras uppåt i organisationen. Verksamheten ska vara mätbar. Dels över tiden men också i jämförelser med liknande verksamheter. Konkurrenstanken är viktig. Men här har vi också NPM:s svaghet. De mätbara målen blir verksamhetens fokus. Ute på arbetsplatserna prioriteras måluppfyllandet. Kundnyttan hamnar i skuggan.

Likheten med Lean stannar vid ursprunget. Lean försöker hålla fokus på det som ska produceras. Slöseri är ett viktigt begrepp. Allt som inte tillför något för kunden är slöseri. Kundvärdet står i centrum. Därför sätter jag ett stort frågetecken om en undersökning av Lean kommer fram till “fanns inte tid för patienter”. Var det verkligen Lean de undersökte? För mig är Lean ett försök att sätta patientens bästa som riktmärke.

Det verkar finnas en sammanblandning mellan NPM och Lean. Jag ser de snarare som motsatser. NPM är ett misslyckat sätt att styra offentlig verksamheten medan Lean öppnar upp möjligheten för diskussion vad verksamheten ska innehålla. Till exempel kan begreppet slöseri användas om rapportering uppåt för att tillfredsställa chefers kontrollbehov. Kundvärdet ökar inte. Det finns också en annan skiljelinje. NPM främjar hierarkiska strukturer med sin styrning och kontroll medan Lean med sitt kundfokus är bättre anpassad för platta organisationer. Kundnyttan är knuten till de direkt berörda i arbetsprocessen. De som dagligen möter elever eller patienter. Engagemang och erfarenhet blir viktigt. I det dagliga arbetet ska de kunna påverka sin situation, ta beslut. Först då får värdeskapandet sin rätta plats.

Hysh, hysh, lönen är en känslig fråga. Lönen är personlig. Inget för andra. Får han eller hon som sitter i rummet intill och utför ungefär samma arbetsuppgifter en hundring mer i månadslön svider det. En irritation som rör sig om betydligt mer än bara hundralappen. Lönen är ett betyg, en siffra. Din person har placerats i en mätbar skala. Det är klart det svider. Hur ska vi ha det? För att förhindra diskussioner och missnöje har lönesättningen gjorts hemlig. Är det lösningen? De som hyllar marknadsmodellen måste känna tveksamhet inför begränsad öppenhet runt lönesättningen. Enligt teorin är förutsättningen för en riktig prissättning tillgång på fullständig information.

Även om jag inte tillhör marknadsmodellens förespråkare så stöder jag tanken på öppenhet runt lönesättningen. Diskussionerna och missnöjet får tacklas på annat sätt. Individuella löner har varit en självklarhet i många år. Vi har blivit varse nackdelarna. Personer med stora egon och förhandlingsskicklighet tar kliven uppåt på lönestegen medan andra försiktigare personligheter hamnar i lönesättningens bakvatten. Jag vill sätta ett stor frågetecken för individualiseringen. Rättvist? Behöver det vara så? Arbetsuppgifterna har delats upp men det är slutresultatet som räknas. Varför ska då delarna poängsättas när de alla är nödvändiga för helheten?

Om lönesättning på det individuella planet skapar diskussion hur är det på samhällsnivå? Debatten om fördelningen i samhället är i det närmaste obefintlig. Även om det råder stor tystnad runt fördelningsfrågor så kan många frågor ställas. Finns en lönespridning som kan anses rättvis? Vilken fördelning har vi mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster? Om kapitalets värdeökning inte realiseras direkt så hänger förmögenhetsutvecklingen ihop med inkomstutvecklingen.

Ett sätt att närma sig inkomstfördelningen är att titta på den översta procentens andel av totalen. I en undersökning av Roine & Waldenström finner jag följande diagram.

Från början av 80-talet har de som tillhör den översta procenten i inkomstskalan ökat sin andel från 4 procent till 7 procent. Nästan en fördubbling. Enda hacken i kurvan uppåt är krisen runt sekelskiftet och följderna efter Lehman-Brothers konkursen 2008. Tittar vi ytterligare uppåt på löneskalan och undersöker den tiondels procent som har högst löner förstärks mönstret. Detta toppskikt har ökat sin andel med 3 gånger under tidsperioden 1980-2012. Undersökningen visar tydligt att inkomsterna koncentreras allt mer till den yttersta toppen.

Hur ser de ut? Personerna i denna exklusiva skara. Ibland skymtar de fram i media. Fallskärmar, bonusar och arvoden i mångmiljonklassen. De försvarar sin andel med självklarhet. Själva anser de sig verkligen värda sin belöning efter allt sitt slit. Här finns procentarna som håller i trådarna vid de stora affärerna. Jag ger de namnet procentare då de tar en procentandel på affärens köpesumma. Det rör sig om stora belopp. Många miljoner för bara en affär. Bonusdirektörerna är en annan grupp. De kvitterar ut enorma extrabelopp utöver sin väl tilltagna lön. Tredje grupp är storägarna. Rentiärerna eller ska vi säga ockrarna som med ränta på ränta kan tillägna sig den exponentiella tillväxten av sina tillgångar.

Finns en rättvis fördelning? En undersökning som refereras i Aftonbladet tar upp frågan. Belyser skillnaden mellan vad som anses som en rimlig skillnad och den faktiska. Enligt undersökningen var uppfattningen att den rikaste femtedelen borde äga en fjärdedel. En acceptabel skillnad. Hur ser det ut? Den rikaste femtedelen äger hela 87 procent av nettoförmögenheten. Något helt annat än vad som ansågs rimligt. Ska vi ta denna undersökning på allvar så är skillnaderna betydligt större än vad som kan anses rättvist.

Hur stor är kapitalets andel av nationalinkomsten? Återigen tar jag hjälp av Roine & Waldenström. I ett diagram visar de utvecklingen sedan 1980. De gör en uppdelning mellan utdelning och realiserade kapitalvinster.

Utdelningarna har rört sig mellan 3-4 procent medan den realiserade kapitalvinsterna står för en markerad ökning. Summerat har kapitalet under tidsperioden ökat sin andel från 5 till 12 procent av nationalinkomsten.

Utvecklingen under de senaste 30 åren är alarmerande. Vi går mot allt större skillnader. Förutom att den ökar så är skillnaderna också betydligt större än de flesta tror. Hur prioriterar vi upp fördelningsfrågorna? Hur ser ett rättvist samhälle ut? Är det dags att ta en allvarlig diskussion om grundläggande trygghet. Är basinkomst en möjlighet?