Julbordet är avdukat. Från balkongen ser jag den mörka natthimlen lysas upp av nyårsraketernas tillfälliga ljuskaskader. Ibland hittar jag även ljusglimtar på nätet. En sådan är ett avsnitt av radioprogrammet “Filosofiska rummet” med ett samtal mellan Bo Isenberg, Jeanette Emt och Tapio Salonen om prekariatet. Ett begrepp som den engelska professorn Guy Standing torgfört. I en föreläsningsturne besökte han Sverige under hösten. Hans bok “Prekariatet – den nya farliga klassen” finns i svensk översättning.
Prekariatet är ingen enhetlig grupp. Tillfälliga säsongsarbetare som de thailändska bärplockarna. Inhyrda byggnadsarbetare. Ungdomar som trots lång utbildning har svårt att få varaktiga anställningar och får nöja sig med korta vikariat. De som hamnar i arbetslöshet när fabriker flyttar eller läggs ner. Projektanställningar och timanställningar blir allt vanligare. Traditionella fackföreningarna byggda runt fasta anställningar och en yrkestillhörighet har svårt att utgöra den gemensamma kollektiva samlingspunkten. För prekariatet finns inom många områden och perioder med arbete och arbetslöshet flyter in i varandra.
Vad som istället är gemensamt är deras “prekära” livssituation. De saknar trygghet. I tider av kris har de inget skyddsnät att falla tillbaka på. De flackar runt i jakten på försörjning och saknar yrkesidentitet. De kan varken kontrollera sin tid eller planera sin framtid utan ska hela tiden vara beredd att acceptera korta arbetserbjudanden. Framtidshoppet går förlorat och utanförskapet blir permanent. De riskerar till och med att få sina medborgerliga rättigheter begränsade. Även om ingen statistik finns så är det uppenbart att gruppen växer. Det talas om att de utgör upp till en fjärdedel av den vuxna befolkningen. I antologin “Skitliv” beskriver ett antal unga människor hur arbetsmarknaden fungerar för de som hamnat i prekariatet.
Standing pekar på två orsaker till utvecklingen. Den första är arbetsmarknadens globalisering. Arbetskraftens rörlighet sätter press på både lönerna och villkor. Andra orsaken är avvecklingen av det gemensamma genom nyliberal ekonomisk politik. Försöken att låta marknadsmekanismerna styra det mesta. Där ledord som konkurrens, flexibilitet och individualisering fått stor tyngd i argumenteringen. En marknad där det verkligen går att tala om “winner take all”.
Vari ligger det farliga. Psykologisk forskning visar att otrygghet kan leda till minskad empati. Otryggheten och frustrationen kan explodera i motsättningar och blint hat. När framtidsutsikter saknas dras många till politisk populism och nyfascism. Ilskan vänds mot andra i samma situation.
En möjlig väg framåt är basinkomst menar Standing. Om alla garanterades en inkomst varje månad som täcker det grundläggande skulle tryggheten öka. Något helt annat än dagens arbetslinje där de arbetslösa omges av ett allt mer omfattande regelverk. Vilken syn har vi på våra medmänniskor och oss själva? Är vi i grunden lata och behöver piskan eller finns inneboende krafter som vill tillföra värde. Basinkomst är onekligen ett intressant förslag även om det reser många frågetecken beträffande utformning och genomförande. Standing menar också att prekariatet måste hitta nya vägar för samhälleligt inflytande som bevakning av det offentliga rummet och slå vakt om de medborgerliga rättigheterna.
Standings försök till förklaring av viktiga samhälleliga skeenden är intressant. För mig verkar hans ideer trovärdiga. Nu tillhör jag inte prekariatet utan min pensionärstillvaro beskrivs bäst med basinkomst, pensionen som kommer regelbundet varje månad. Den räcker inte till något lyxliv men är fullt acceptabel. Tryggheten finns. Jag får avsluta med en fundering från basinkomsttagarens perspektiv. Basinkomst måste kompletteras med samhällelig öppenhet. En öppenhet där värdeskapande och efterfrågan inte begränsas av kortsiktiga vinstmotiv.
