Funderingar och fantasier

Trots tilltagande höstmörker så fortsätter plusgraderna. Vinterförvaringen av cykeln får vänta. Jag trotsar regnet och trampar iväg mot stadens centrum. Umeås centrala delar håller på att förändras. En ny galleria har öppnat portarna. Konsumismen har ömsat skinn och gjort en ansiktslyftning. Apberget har rivits. Meningen är att samlingsplatsen ska flytta inomhus. Namnet på den nya gallerian, Utopia, väcker mina funderingar.

Ordet Utopia får mig att associerar till ett tänkt idealsamhälle men också något som är orealistiskt. En önskedröm som inte går att genomföra. Men Utopia i Baltikgruppens regi gick att genomföra. Så här vill de presentera sina tankar om gallerian.

Utopia är den nya mötesplatsen, en oas för såväl barnfamiljer, tonåringar och vuxna umeåbor att umgås och vistas i, alla tider på året.

…

mitt i gallerian finns stadens naturliga mötesplats – torget – omgivet av caféer och butiker. Allt detta skapar en härlig känsla av att för en stund få vara mitt i händelsernas centrum. Det kallar vi Storstadsshopping i Norrland!

Hur ser stadens nav ut? Lockar det fram “vill ha” tankarna? Jag parkerar cykeln framför den pampiga ingången. Dags att ta sig en titt på shoppingens Mekka. Vi är många denna lördag som vallfärdat till den nya gallerian. Trängseln är påtaglig. Passagen, mittgången utgör en del av butikerna. Jag stannar upp ett tag, lyssnar, iakttar. En strid ström passerar, ständigt i rörelse. Snabba steg, målinriktade, en speciell blick. Jagandet efter vad … shoppigvibbarna finns där. Den glasiga ingången, trängseln. Storstadsshopping – ja visst!

Hos mig har köpbegäret svårt att infinna sig. Istället känns ett lätt obehag över trängseln. Shoppingtankarna är långt borta. Beror det på att knappheten varit min följeslagare från ungdomsåren? Livslång avvänjning. Reklamens köp nu och betala sedan har aldrig varit ett alternativ. Inteckna framtiden!? Naturligtvis går det också att se från en annan sidan. Hos mig har snålhetsgenen tagit överhanden och dominerat över spendergenen.

Köps prylar måste vi också sortera ut, kasta. Konsumismen kan också beskrivas som köp och släng. För visst finns i de överfulla soprummen märkliga fynd. Det som var högsta mode för ett år sedan måste ge plats för årets heta trender. Är Secondhand butikernas popularitet ett tecken på att konsumismen fasad håller på att rämna? Vi behöver inte senaste modet. Det går bra med begagnat. Funktionellt och billigt. Eller är det bara andra sidan av konsumtionsmyntet? Ett trendigt antimode, retro.

Jag lämnar stadens nya galleria och söker mig mot biblioteket. Där finns lugnet och ytorna. En helt annan känsla. Långt från de intryck jag fick i kommersialismens högborg. Biblioteket är för mig stadens naturliga mötesplats. Utopia, jag gör en sökning i bibliotekskatalogen. En av träffarna är en bok som Thomas More skrev för snart 500 år sedan. Närmare bestämt 1516 och originalet var på latin. Bibliotekets exemplar på svenska är utgiven 2001.

Tillbaka efter cykelturen skakar jag av mig regnet och intar vardagsrummets läsefåtölj. Jag bläddrar i boken som följt med från biblioteket. Hur såg dåtidens samhälle ut? Jag har svårt att föreställa mig. Trots tidsperspektivet är vissa delar av innehållet märkligt aktuellt. More låter den fiktive sjömannen Rafael berätta om sina fem år i Utopia. Här finns detaljer som 6 timmars arbetsdag och många idéer som kretsar runt jämlikhet.

Dagens genomkommersialiserade Utopia bygger på något helt annat än jämlikhet. Utopias överbyggnad, bostäderna som utgör byggnadens översta våning är ett bra exempel. Priset utgör ett naturligt filter. Placeringen, ovanpå utgör också en tydlig markering om innehavarens samhällsposition. Uppenbart finns en marknad. Ojämlikheten växer! För oss som blivit kvar på marknivå är det att rikta blicken uppåt. Se och beundra … är det dit vi strävar?

Jämlikhet kan också ses i ett globalt perspektiv. Världsnaturfonden har på nätet tagit fram en footprint-calulator. Genom att besvara ett antal frågor får du fram en siffra vad din konsumtion skulle kräva om alla delade jämlikt på denna nivå. Naturligtvis ger det bara en fingervisning. Jag kör igenom frågorna och kommer fram till ett överraskande resultat. Den konsumtionsnivå som mina svar pekar på är att det skulle krävas 2,79 jordklot. Märkligt och jag som trodde att jag stod kvar på marken och inte dragits med i köphetsens virvelvind. Konsumtionens Utopia har förverkligats men vart leder konsumismens hjulspår?

Var tog debatten om ekonomisk demokrati vägen? Jag får gräva djupt för att hitta minnesfragment av diskussionerna om ekonomisk demokrati. Ända ner till 70-talet när jag bokstavligen befann mig på verkstadsgolvet. Fackets plats var självklar. För mig och mina arbetskamrater gällde medlemskap i Metall. Om minnet inte sviker så genomfördes rådslag i fackets regi. Rådslag om Löntagarfonder. För att bättra på minnesbilden tar jag hjälp av Rudolf Meidners bok “Spelet om löntagarfonderna”.

Det mesta av arbetarrörelsens samhällsbygge var klart. Folkhemmet med välfärdsstaten hade genomförts. Kvar på programmet fanns ekonomisk demokrati. Hur skulle positionerna flyttas fram? På LO:s kongress 1976 antogs ett förslag om Löntagarfonder. En viss andel av företagens vinst skulle avsättas till “Löntagarfonder”. Dessa skulle stanna i företaget och på sikt öka demokratin för de anställda. En viktig utgångspunkt var den solidariska lönepolitiken. Den innebar att lika arbete skulle ge lika lön oavsett hur vinstrikt företaget var. Detta medförde att vinstrika företag “subventionerades” av återhållsamheten. De kunde ta ut övervinster. Löntagarfonder löste problemet med övervinsterna samtidigt som inflytandet kunde öka.

I sin bok menar Meidner att det fanns möjlighet att genomföra förslaget men ingen i arbetarrörelsens politiska ledarskikt ville driva frågan. Istället tillsattes en grupp under Kjell-Olof Feldts ledning för att utreda frågan vidare. De kom med sitt förslag 1983 som också röstades igenom. Det ursprungliga förslaget har ändrats radikalt. Kapitalförsörjning gjordes till huvudsyftet. Löntagarfonderna hade blivit en del av AP-fonderna. Under riksdagsdebatten skriver Feldt följande.

Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i våran kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder.

Löntagarfonderna avvecklades i början på 90-talet. Pengarna användes för helt andra ändamål utan att facken protesterade. På dryga 15 år hade fackets roll i samhället förvandlats från en aktiv och drivande roll i samhällsdebatten till en undanskymd och passiv aktör.

Låt oss vända blad. Se ekonomisk demokrati från en helt annan sida. Jag lämnade verkstadsgolvet och drogs in i den snabbt framväxande IT-branschen. Kan min mångåriga erfarenhet från ett personalägt tjänsteföretag kasta ljus över möjligheterna till ekonomisk demokrati. Är ägarformen en möjlig väg? Från mitt perspektiv vill jag peka på tre viktiga områden.

Först har vi bolagsformen. Aktiebolag känns tveksam utifrån ett demokratiperspektiv. Även om aktiefördelningen initialt är jämnt fördelad så kommer en förändring. Några hoppar av och andra kommer till. Det blir svårt att undvika en ojämn aktiefördelning. Demokratiprincipen en man eller kvinna en röst är svår att upprätthålla när viktiga beslut fattas enligt aktieinnehav.

Vi har också problemställningar runt kapitalbildningen. Om vinsten investeras och tillgångar byggs upp internt i företaget hur ska den betraktas. Individuella andelar eller som en kollektiv pott. När nya tillkommer och andra slutar hur ska existerande kapital hanteras. En knivig fråga. Den kompliceras ytterligare om företaget avvecklas eller säljs. Fördelningsfrågornas dilemma.

Det finns också en annan förrädisk risk som lurar runt hörnet och som jag vill flagga för. Om inte demokratiaspekten hålls levande så är risken stor att hamna i ett traditionellt företagstänk. Mönster från vanliga företag kopieras rakt av när hierarkiska strukturer och beslutsordningar införs. Ägarformens möjligheter till ekonomisk demokrati försvinner.

Ekonomisk demokrati har många infallsvinklar. Utifrån begreppet kan en rad grundläggande frågor ställas. Vem bestämmer över vad som ska produceras? Vem bestämmer över hur produktionen organiseras? Vilka ska bestämma över hur resultatet fördelas? Vilken roll har arbete respektive kapital när besluten tas? Ska besluten tas via ombud eller mera direkt? Dagens förhållanden har snäva ramar. Vi tar allt för givet. Det är svårt att tänka utanför ramen och se alternativen till dagens situation. När mörka samhällsmoln och skrämmande framtidsversioner blir allt tydligare är det dags att väcka liv i debatten om ekonomisk demokrati.