Funderingar och fantasier

En intervju i SVT som handlar om skolan får igång mina grå. Ungdomsåren mellan 5-25 är nu ofta vikta för skolgång. Min skolgång var betydligt kortare men några fragment finns ännu kvar. Där fanns utantill tragglet. Där fanns disciplinen. Minnet av min skoltid är inte heller befriad från mobbningstendenser. Min roll var inte den som stod upp mot trakasserierna utan som så många andra följarens. Den svans som inte är speciellt aktiv men inte heller tar avstånd. Nu när jag försöker minnas tillbaka så var det ledarna, de dominerande, som satte gränsen hur långt mobbingen skulle drivas. Det som etsats sig fast starkast av dåtidens skola var fokuseringen på disciplinen. För mig kändes det som en transportsträcka till vuxenlivet. Tillvaron som skulle ge större frihet.

Jag har ingen insyn i dagens skolverksamhet. Däremot hör jag från bekanta som är verksam inom skolans värd att den direkta klassrumstiden minskat och administrationen ökat. Redovisningar uppåt har blivit viktigare. En utveckling jag inom min egen bransch varit allergisk emot när tendenser kunnat anas. Hierarkiska organisationer där kontrollapparaten ökar är ineffektiva. Tid offras på sådant som inte bidrar till verksamhetens mål. Det är en kostnader för att upprätthålla en ineffektiv organisation.

Åter till intervjun. Det som föranleder intervjun är en artikel i Svenska Dagbladet. Ett antal tunga namn lyfter i ett inlägg fram vad ledande svenska och utländska forskare har att säga om marknadsstyrning inom skolan. De pekar på att det svenska skolsystemet är unikt. I inget land förutom Pinochets Chile finns allmänt finansierade skolor som drivs av privatägda vinstdrivna bolag. Resultatet av marknadsanpassningen har varit nedslående. I internationella jämförelser presterar svenska elever allt sämre.

Vad ska vara styrande för skolan. Vinstmotiv eller elevernas utveckling. Ställs frågan på sin spets är svaret enkelt. Naturligtvis måste elevernas utveckling sättas i centrum. De som dagligen konfronteras med problemställningen sitter inne med svaren. Lärarnas autonomi är en hörnpelare. Engagemanget måste frigöras.

När jag söker vidare på nätet hittar jag följande program. Med vinsten som styrmedel blir frågeställningar felaktiga. Hur ska vinsten räknas hem när skolpengen är given? Den största utgiftsposten är lärarnas löner. Om antalet lärarledda timmar begränsas eller som i idealfallet förlägga skoltimmarna till praktikarbete i företag så minimeras kostnaden per undervisningstimme. Då frigörs också pengar till reklam för att fylla klasserna. Med vinstmotivet i förgrunden blir resonemanget förvridet. Elevens utveckling försvinner i ekonomiska överväganden.

Visst kan byråkratiseringen inom den traditionella skolan häcklas men låt oss ta elevens utveckling som utgångspunkt när skolans organisation diskuteras.

När jag i TV-programmet Agenda ser lanseringen av boken “En marsch mot avgrunden” av Margit Silberstein och Tommy Möller väcks något till liv som jag trodde var glömt. Juholts korta tid som partiledare för socialdemokraterna. Alla turer i media berörde mig djupt. När frågan diskuteras känner jag fortfarande en upprördhet som är svår att förstå. Varför ska en fråga jag inte kan påverka vara adrenalinhöjande? För att komma närmare vad som pågick bakom kulisserna och förstå min reaktion försöker jag hitta svaren i två böcker. Dels den ovan nämnda “En marsch mot avgrunden” och dels Fredriks Lobers “Juholt – utmanaren”.

Inte bara sociala medier har följare. Även inom gammelmedia finns många som hakar på. Ordvalet kan variera men budskapet är detsamma. Om tillräckligt många journalister spinner vidare så är drevet igång och självgående. Uppnås inte den kritiska massan självdör nyheten och glöms snabbt bort. Kalla Faktas avslöjande om turerna i SAABs flygplansförsäljning i Sydafrika är det senare. Här hakar inte kvällstidningsreportrarna på när det visar sig att Stefan Löfven varit inblandad. Istället blir det ett internt bråk på TV4. Det slutar med att programledaren Lennart Ekdal efter dryga 20 år på TV4 ersätts som programledare för Kalla Fakta.

På biblioteket finns Lobers “Juholt – utmanaren” som e-bok. Jag laddar ner den till plattan. Boken ger en bra bild av människan Juholt. Han som gärna kastar sig in i debatter och reser runt och pratar politik med fotfolket inom partiet. Här visas också den djupa konflikt som finns inom det socialdemokratiska partiet. Den nyutkomna boken “En marsch mot avgrunden” som jag hämtar hem från Akademibokhandeln har en helt annan utgångspunkt. Men också här framgår tydligt vilka stora motsättningar som finns inom partiet. I båda böckerna är personfixeringen genomgående. Är det tecken på att partiet saknar visioner och gemensam färdriktning? Allt reduceras till enstaka frågor och personcentrering. Position inom partiet är viktigare än en strategi för hur samhället bör utvecklas.

För mig känns det naturligt att lobbingverksamheten går på högvarv när en ny partiledare ska utses. Men när väl beslutet är fattat så borde stridsyxan grävas ner. Men istället eskalerar falangstriderna. Den nya ledningen ifrågasattes direkt. Kongressbeslutet att tillsätta en partiledare som inte tillhör partieliten måste “rättas till”. Krypskyttet är igång och drevet skapas genom internt läckage till media. När Mona Sahlin i sitt tal till den nye partiledaren på kongressen utbrister i “Du har ingen aning om vad som väntar dig” kan det så här i efterhand tolkas som en krigsförklaring.

En stor del av min upprördhet beror på den ytliga bild som presenterades i media. De etablerade journalisterna måste ha känt till de förbittrade interna striderna inom partiet. Är det lättare att spinna vidare på uppgifter “från säker källa” än att försöka gräva efter bakomliggande orsaker.

Kylskåpet behöver påfyllning. Utrustad med fulltecknad inköpslista på grön postitlapp och tygkasse tar jag en promenad till bostadsområdets närbutik. En gång i tiden gick affären under namnet Stjärnhallen. Första namnet på butiken lever kvar trots att både ägare och namn bytts ett flertal gånger. Hela butiken är under ombyggnad. Svårt att hitta. Kassorna har fått en ny placering. Hyllorna har bytt riktning och en mängd kyldiskar har tillkommit. Även sortimentet har genomgått en revidering. Nu upptas de flesta hyllor i butiken av helfabrikat. Färdigmat som förpackats i portioner. Jakten på tiden har tagit sig fram till matbordet.

Anpassning av sortimentet hjälper inte alltid. Nedläggning av matvaruaffärer är inget som förvånar längre. I min stadsdel har tre butiker tvingats upphöra. Bristen på lönsamheten sätter stopp. Är vi på väg mot en situation där bara de största butikerna i köpcentra blir kvar? Tillhör möjligheten att ta en promenad för att fylla på matförrådet något som är på väg att försvinna. Avståndet till närmsta livsmedelsaffär kräver bil.

I DN läser jag ett inlägg som handlar om att Sverige saknar strategi för trygg livsmedelsförsörjning. Onekligen en mycket viktig fråga. Vad händer om klimatförändringen slår hårt mot viktiga jordbruksområden. Sinande oljetillgångar påverkar både produktion och distribution av livsmedel. Prisstegringar känns oundvikliga. Kommer matinköpen i framtiden att ta en allt större andel av hushållsbudgeten?

Allt fler röster hörs om lokalproducerat. Till och med stadsodlingar nämns. Om transportberoendet ska begränsas är onekligen produktion nära konsumenten nödvändig. Får vi se ett ökat intresse för bondens marknad? Blir kolonilotter med både närhet och odlingsmöjligheter hårdvaluta?

Jag växte upp på landet i ett småbrukarhem där matbordet dukades med både potatis, kött och grönt från egen odling. Tidigt gick flyttlasset till staden och ett helt annorlunda liv med totalt beroende av livsmedelsaffären. Efter några misslyckade försökt med tomatodling har egen produktion legat i träda under många år. Är det dags för ett nytag? Först får jag skaffa mig ett par gröna odlarhandskar. Å så var det bara det viktigaste. Var ska jag leta för att hitta odlarglädjen?