Funderingar och fantasier

I min bardom var amerikabreven efterlängtade. Det var en speciell känsla när posten hämtades och den innehöll brev från USA. Min mor hade kontakt med sin faster som utvandrat och bosatt sig i Minneapolis. Breven är borta men minnet finns kvar i form av en liten rödrutig sidenhalsduk. I varje ruta finns en bild av en bilmodell från 1900-talets början. Ett värdefullt minne. Två av min mors äldre syskon tillhörde också gruppen som samlade ihop till en enkelbiljett för att göra den långa resan resan över Atlanten. När livsrummet på hemmaplan var begränsat lockades många att söka lyckan i Amerika. Möjligheternas land.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet förändrades bilden av USA. Många engagerades i Vietnamkriget. Det stora landet i väster försökte med överlägsen militär styrka besegra en liten nation. De internationella sympatierna för Vietnams folk var massiva. När Palme fördömer de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972 leder det till diplomatiska förvecklingar. Bilden av USA förändrades i grunden.

Ännu en revidering av USA-bilden tvingas vi till om vi förflyttar oss till nutid. När Lehman Brothers lämnade in sin konkursansökan 2008 visade sig allvarliga sprickor i finansmaskineriet. Även om de mest akuta hoten kunde avvärjas är krisen långt ifrån över. Efterdyningarna har skapat stora politiska motsättningar. Oenighet råder hur den fortsatta krisen ska hanteras. Obama lyckas inte få till något kompromissförslag utan tvingas till omfattande neddragningar. På nätet hittar jag följande tal i senaten. Det är Vermont företrädare Bernard Sandards som inte skräder orden om Wall Streets girighet.

Bilen är något som förknippas med den amerikanska livsstilen. Om man får tro reportage så är bilens huvudstad Detroit på väg att bli en spökstad. Genom avfolkningen och de minskade skatteintäkterna tvingas de lokala myndigheterna till radikala ingrepp. Avveckling av grundläggande samhällelig service eller rent av konkurs. Vad är på väg att hända? Här finns ett reportage som visades i SVT. Ytterligare en video som på ett tydligt sätt visar problemen finns här.

Det är nu många år sedan amerikabreven slutade komma. Den amerikanska drömmen är inte längre någon dröm. Istället fån man ställa sig frågan om det amerikanska samhället håller på att krackelera?

Allt oftare syns rubriker som “Sätt lägre ingångslöner”. Genom lägre löner ska fler jobb skapas. Jag blir betänksam. Låga ingångslöner är något jag känner igen. Även om minnet inte är speciellt tillförlitligt får jag göra en djupdykning och plocka fram några fragment.

Det är nära ett halvt sekel sedan jag tog mina första steg in på arbetsmarknaden. Springschas var den allmänna beteckningen på dåtidens ungdomsjobb för killar. 45-timmarsvecka med 5 timmar på lördagarna. Lönekuveret som delades ut varje vecka innehöll vad som kan betecknas som fickpengar. För lönen räckte inte till mat och logi. Det förutsattes att man bodde hemma där föräldrarna tillhandahöll det grundläggande. Facken var överens. Så kunde det inte fortsätta. Rätt snart var ingångslönerna betydligt högre. Det kändes rätt. Återvända till tider med ingångslöner som kan jämföras med fickpengar måste vara fel.

Flyttar vi oss ett drygt decennium framåt i tiden är det kollektiva löneförhandlingar som gäller. Hela gruppens lön bestäms i en gemensam förhandling. Lönetariffer där ålder och antalet år i yrket är faktorer som har betydelse. Dessutom tillkommer lokala potter som fördelas. Lönerna var inget att hymla om. När jag satt med i en förhandlingsgrupp så skickade jag utfallet till alla berörda. Inget hemlighetsmakeri. Alla hade informationen.

Hoppar vi ytterligare framåt i tiden ser vi något helt annat. Nu är det enskilda lönesamtal med närmsta chef som gäller. Det är hysch hysch. Lönerna ska hållas hemliga. Individuella löner sägs skapa en verklig koppling mellan lön och arbetsresultat. Det är dock lätt att peka på andra faktorer som har stor betydelse för utfallet. Här har vi den ordrike och duktige förhandlaren. Han som kan argumentera och lyfta fram sin egen arbetsinsats. Visst har det betydelse. Vi har också något annat. Den som representerar företaget i individuella löneförhandlingar har starka incitament att utnyttja situationen för egen vinning. Stärka sin egen position och underlätta det egna jobbet. Det kan vara allt från att skaffa sig tillgång till information som annars skulle vara svåråtkomlig till att stärka sin egen auktoritet. Ska vi tolka detta som samarbetsförmåga som ofta finns med i lönekriterier.

Hur har inkomstfördelningen utvecklats under denna tidsperiod. Ett sätt att mäta inkomstskillnader är med GINI-koefficient. Med total inkomstutjämning är GINI-koefficienten 0. Sedan kan den gå mot 1 när all inkomst ligger på ett fåtal. Jag hittar följande diagram hur denna GINI-koefficient ser ut för Sverige från 1975 till 2010.

Vi kan se en klar ökning. Löneskillnaderna har blivit större. Om GINI-koefficienten känns abstrakt så har LO nyligen gjort en undersökning av löneskillnader. Skillnaderna mellan en industriarbetare och en VD var som lägst 1980. Då tjänade VD:n 5 gånger så mycket som industriarbetaren. Nu är skillnaden 46 gånger.

Har det individuella tänkandet slagit igenom? När kakan ska fördelas är det starka egon som tar för sig. När jag ser uppgifter om de enorma bonusar som verkar bli allt vanligare så måste jag beteckna det som hybris. Motsatt tendens till det individuella är det ömsesidiga beroendet som blir allt tydligare i samhället. Det är bara att fundera över hur många yrkeskategorier som är inblandade i den varukorg som hämtas hem vid nästa besök på stormarknaden. För att framställa en produkt är många inblandade. Ska resultatet av det som produceras gemensamt fördelas utifrån ett individuellt perspektiv?

Till sist får jag tipsa om TV2:s dokumentär “Dokument inifrån”. Där ställs frågan hur fördelningen mellan arbete och kapital har förändrats historiskt. Fram till den 16 mars finns det här.