Funderingar och fantasier

Jag har intagit horisontalläge i vardagsrumssoffa. Läslampan är tänd och i min hand håller jag en rosaskimrande bok. Det är Nina Björks “Lyckliga i alla sina dagar”. Hennes beskrivning av valrörelsen 2010 väcker mitt intresse. Den lockar fram ett antal reflektioner. Hon sammanfattar valrörelsen i en talande bild.

“Den söndag som föregick valsöndagen ägnades hela DN:s förstasida åt riksdagsvalet. >>Så påverkar valet din plånbok<< löd rubriken. Underrubriken löd: >>Räkna ut hur din ekonomi blir med blått eller rödgrönt styre<<“

Nina Björk ser valrörelsen som ett farväl till den politiska människan. Den som tänker på de gemensamma, kollektiva och solidariska. Visst har hon rätt. Nu ser vi istället politiker som jämför sig med direktörer i en koncernledning. De ska styra AB Sverige med sin affärsplan. Relationer till mediaetablissimanget är viktig. När det politiska samtalet handlar om kronor och ören anas en endimensionell människosyn. Röster köps från ”homo economicus” med utspel om individuella fördelar. De åtråvärda taburetterna ska nås med röstmaximering. Var finns visionerna? Vem försvarar då det gemensamma?

Allmänningens dilemma (tragedy of the commons) är ett uttryck för situationer när ett antal personer ska samarbeta. De handlingssätt som är bäst sett ur ett individuellt perspektiv är dåligt om det betraktas från gemensamma intressen. Konflikten mellan det individuella och det gemensamma kan åskådliggöras på många sätt. Ett exempel är följande när en gemensam resurs konsumeras.

I ett havsområde fiskar ett antal yrkesfiskare. De fiskar för mycket och fångsterna minskar. Varje fiskare fiskar då fler timmar för att behålla sin inkomst, vilket leder till att fisken tar slut ännu snabbare.

De lösningar som förs fram på detta problem är antingen privat ägande eller statlig styrning. Vänder vi åter blicken mot dagens politiker ser vi ofta deras val av privatisering som lösning. Låta marknaden ta över när statlig styrning och reglering hackar.

Finns ett tredje alternativ? En som söker vägen mellan privat ägande och statlig styrning är Elinor Ostrom, nobelpristagare i ekonomi. I sin bok “Allmänningen som samhällsinstitution” beskriver hon lyckade försök att lösa allmänningens dilemma med självorganisering. Några slutsatser hon drar är. Regler utformas lokalt av de berörda. Enkel konfliktlösning med sanktionsmöjligheter. Organisationen sanktionerad av myndigheter.

Är det till självorganisering vi får lita när det gäller försvaret av det gemensamma? Organisering på gräsrotsnivå. Jag vänder mig oroligt i soffan. Helt plötsligt har ansvaret för det gemensamma kommit närmare. Självorganisering det innebär ju du och jag. Även om jag släcker läslampan har jag svårt att bli av med tanken. Vart är vi på väg? En gammal berättelse som sägs komma från cherokeeindianerna får avsluta dagens fundering.

En indianhövding berättade om livet för sin son och sa:
-Inom varje person lever två vargar. Den ena vargen är god, osjälvisk, barmhärtig, förlåtande, positiv och fördomsfri. Den andra vargen är självisk, ilsken, arg, ond, bestraffande och hämndlysten. Dessa två vargar slåss konstant.
Sonen:
-Men vem vinner då?
Indianhövdingen:
-Den du matar.

Arbetslösheten är ett mörkt moln som tornar upp sig på samhällshimlen. Vi ser skrämmande höga siffror för gruppen som saknar arbete. Oron känns påtaglig när varslen rycker allt närmare. Arbetslösheten är svårhanterad. Är botemedlet fler låglönejobb som därmed legitimerar större klyftor i samhället? Får vi ett bättre samhälle genom RUT-avdrag. Skattesubventioner så tredje part kan utför städning mot betalning. Städning är inget nytt. Det har alltid funnits även om inga pengamässiga transaktioner förekommit. Är lösningen på den obehagliga statistiken klarar direktiv till arbetsförmedlingens tjänstemän så de kan ställa hårdare krav. Åtgärderna känns allt mer krampaktiga. Mönstret med allt större arbetslöshet kan iakttas i alla länder som en gång betecknades “den rika världen”. Värst drabbad av detta samhälleliga misslyckande är Spanien. En ungdomsarbetslöshet på 60 procent är katastrof. Över hälften av den uppväxande generationen ställs utanför samhället.

Vi har också en annan utveckling som oroar. Ändliga resurser förbrukas i snabb takt. Utsläpp orsakar global uppvärmning. Miljöfrågorna är viktiga. Många forskare menar att vi sätter den mänskliga miljön på spel. En utveckling med klara samband till ekonomins tillväxt. Lyckas vi få fart på ekonomin och skapa mer jobb blir miljön lidande. Tar vi miljöhoten på allvar och begränsar både utsläpp och resursuttag så hamnar ekonomin i gungning. Vi sitter fångna i en rävsax. Tillsynes en olöslig konflikt eller …

Vi kan inte titta snävt på de enskilda frågorna. Det behövs ett bredare perspektiv. Vilka alternativ finns? När jag rådfrågar nätet stöter jag på två typer av svar som fångar mitt intresse.

Första alternativet är minskad arbetstid. Genomföra en arbetstidsreform. Det är nu över 40 år sedan 40-timmarsveckan infördes. Så det börjar vara dags. Diskussionen om arbetstidsförkortning har ibland blossat upp men aldrig fått genomslag. Varför? Tar vi hellre ett tjockare lönekuvert än kortare arbetstid? Ökad konsumtion har varit heligt. Är det en allt mer sofistikerad reklam där produkten associeras med något annat värdefullt som satt sina spår? Eller är det den relativa konsumtionsnivån som spökar? Vi måste alla köpa lite mer och dyrare när vi jämför med grannen eller i bekantskapskretsen. Komsumtionslågan måste hållas levande så inte efterfrågan viker och därmed riskerar en nedgång i ekonomin? Konsumismen har många ansikten. På nätet hittade jag följande diskussion om arbetstiden. Länk.

Från Sveriges riksdag hämtar jag nästa ide. Tre miljöpartisten har motionerat om att utreda frågan hur basinkomst kan introduceras i Sverige. Basinkomst eller medborgarlön som det också kallas är en grundlön som delas ut utan krav på motprestation. Men varför inte låta en av förslagsställarna Annika Lillemets själv få argumentera. Här finns en länk till hennes inlägg.

Första argumentet mot tanken på basinkomst infinner sig direkt. Det går inte att finansiera. Nu ska jag inte ge mig in på några beräkningar utan kan bara peka på några av de samhälleliga utgifter som direkt ersätts. De är inga små summor som hanteras av sjukpenning, pension, studiemedel och a-kassa. Dessutom slipper vi en omständlig och i många fall förnedrande kontrollapparat.

Få pengar utan motprestation. Är det inte helt demoraliserande för arbetsmoralen? Det är en annan invändning som infinner sig. Visst kan det bli svårt att tillsätt de sämst betalda jobben. De som har lägst status. De som allmänt betraktas som de sämsta skitjobben. Men då går det att vrida på perspektivet. Är jobben nödvändiga för samhället måste de värderas om. De jobb som ingen vill ha får sitt “rätta” värde. Det går till och med att vända på hela argumenteringen. Kan det bli en höjning av arbetsmoralen? Om arbetet valts av intresse och inte av ekonomiskt tvång så får vi definitivt mer motiverade medarbetare.

Tanken på basinkomst känns ändå främmande. Är det verkligen möjligt? Ja det tycker de styrande i länder som Brasilien och Indien. Där har praktiska försök genomförts med gott resultat. Tanken behöver inte vara så främmande!

Janne Josefsson har med sitt program “Uppdrag granskning” gjort sig känd som en orädd journalist som gräver fram obehagliga sanningar. När jag ser hans senaste alster en granskning av barnfattigdomen kommer en märklig känsla krypande. Obehaget blir till och med fysiskt. Det är svårt att sitta still. Jag måste upp ur tv-fåtöljen och röra mig. Efter programmet ligger känslan kvar. Varför? För de som inte såg programmet finns det kvar några veckor här.

Utgångspunkten är tre organisationer och deras kampanjer. De tre organisationerna är Rädda Barnen, Bris och Majblomman. I deras kampanjer talas om barnfattigdom. Josefsson hittar där formuleringar om barn som fryser och svälter. Var finns de? I sitt sökande hittar han varken barn som svälter eller går med foppatofflor på vintern. Han konfronterar ledarna för organisationerna med den retorik som används i kampanjerna. Det stämmer inte med den verklighet han ser. För mig är det inte speciellt upprörande. Reklamkampanjer som använder starka ord för att nå ut i ett allt tjockare mediabrus har blivit vardagsmat. Orsaken till obehagskänslan måste komma från annat håll.

Barnfattigdom är ett svårt begrepp. Rädda Barnens siffror stöder sig på SCB:s undersökningar om barnfattigdom. De har en klar definition. Antigen lever familjen på försörjningsstöd eller så har de väldigt låg inkomst. Visst kan definitionen diskuteras men det görs inte i programmet. Josefsson återkommer gång på gång till att barnfattigdom är barn som saknar varma kläder och får gå hungriga. Det är definitionen han vill hamra fast. Visst blir jag irriterad när Josefsson använder ett simpelt knep. Han skapar sin egen definition som han sedan använder i argumentationen.

Det finns också andra definitioner. När jämförelser görs med jämnåriga. Den relativa fattigdomen. Känslan av utanförskap blir påtaglig när man saknar något som alla andra har. Nog så viktig! Programmet berör inte alls denna aspekt av barnens situation. Frågan hur barnens situation har förändrats i Sverige under de senaste decenierna är viktig. Det behövs en seriös debatt. Programmets fokus ligger dock på helt annat håll. Bevisa felaktigt ordval i några kampanjer.

Min obehagskänsla blir påtaglig när Josefsson ställer frågan om det går att tala om barnfattigdom när modern lägger ner 300 kronor i veckan på sitt rökande men inte har råd med pengar till skolresan för sitt barn. Argumenteringen har en brun underton som oroar mig. Orsakerna till eventuell barnfattigdom förklaras med den prioritering som familjerna på samhällets botten gör. Vad blir då åtgärderna?

Det råder stor enighet om att klyftorna i samhället har ökat. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Naturligtvis återspeglas det i barnens situation. Solidariteten är en viktig faktor för ett fungerande samhälle. Vi kan inte frita oss från ansvaret och förklara att de som hamnar på botten av samhället är deras eget fel. Vi behöver en grävande journalistik som kan ge röst åt de svaga och utsatta i samhället.