Funderingar och fantasier

Det är nu många år sedan jag hade barnets förväntansfulla blickar på paketen som samlats under granen. Det var de hårda klapparna som tilldrog sig störst intresse. Vad fanns under det vackert dekorerade julpappret?

Gåvor har något magiskt över sig. De sitter djupt rotade. Något som följt mänskligheten i många tusen år. Gåvor ett tecken på vänlig inställning. Överbrygga misstänksamhet och konfliktbenägenhet.

Vuxenvärldens stress ja nästan ångest inför julstöket och de oköpta klapparna är något helt annat än barnets spänning. Konsumismens bullermatta är massiv. Alla berörs. Jag följer strömmen mot stadens centrum med alla butikerna. Stressen känns tydligt. På gågatan passeras jag både från höger och vänster. Takten är uppskruvad. Jakten är igång … på vad? Jag hör den irriterade dialogen om vad som ska köpas. Prylar känns allt mer missplacerade. En stor del av årets julklappsskörd hamnar i något förråd eller lämnas in till närmsta seconhandbutik? Kanske kommer de fram till sommarens loppisar?

Håll hjulen rullande. Julhandeln tilldelas stor betydelse. Blir det inte ännu ett rekordår så hotar lågkonjunkturens faror när vi skickat upp nyårsraketerna och bytt årskalender. Konsumtionskarusellen måste hållas vid liv eller så knackar nödåren på dörren. Den åsikten torgför i alla fall den förre socialdemokratiske ledaren Göran Persson när han intervjuas i SvD.

Finns alternativ? I bloggen Cornucopia förs något helt annat fram som årets julklapp. “Ge bort de värdefullaste du har! Din tid i form av naturatjänster.” Hävdar han och ger några exempel. Jag saxar direkt.

Ge bort ett löfte om X antal barnpassningar till dina stressade vänner Barnfamiljen!

Ge bort skrapande av bilrutorna på morgonen till dina föräldrar!

Ge bort en heldag till den hålögda föräldralediga bebismamman, med städning, matlagning, blöjbyten, promenadsällskap med barnvagnsputtning, shoppingassistans osv.

Ge bort X antal snöskottningar, gräsklippningar, trimmande av häcken, fällande av träd, skjuts av barnen till träningen, städning av hemmet, fotmassage, barnpassning, hårklippning etc.

Är det dags att tänka om? Vad ska vi ha istället för det gamla prylsamhället? När jag återvänder tomhänt från stadens högt uppskruvade tempo till köksbordets lugn får jag hoppas på att det nybryggda kaffet och pepparkakan kan ge nödvändig energi för att ta mig igenom juletidens motsägelser.

TV programmet “Annas eviga” tillhör inte mina favoriter. När signaturmelodin tonar ut brukar det bli något annat. Läsa ett kapitel i boken som ligger framme på skrivbordet eller ta en tur till butiken för att fylla på i kylskåpet. Oftast blir det ännu en surftur på nätet bland dagens nyheter. För några veckor sedan blev jag dock sittande i tv-fåtöljen. Programmet handlade om ondska. Ämnet tillhör de eviga frågorna. I diskussionen hade Anna bjudit in tre deltagare. Väldigt olika. De nalkas frågeställningen från helt olika perspektiv. Något som tilltalar mig.

Först har vi militären och FN-anställde Ulf Henricsson. På en direkt fråga svarar han att han själv inte dödat men givit order som resulterat i dödande. Men något problem ser han inte i detta. Han sover gott på nätterna. Ont ska med ont fördrivas. Förklaringen ligger i hans syn att om dödandet förhindrar ett ännu större lidande är det berättigat.

Där har vi också professorn Micael Dahlen som i sin research för boken “Monster” besökt och intervjuat de som utfört de mest vidriga handlingar. Mötena med dessa monster skrämmer Dahlen. Det oroande är att han känner igen sig själv i vissa drag hos dessa mördare. Om han kunde backa bandet skulle han aldrig gjort intervjuerna. Det han poängterar är att såväl gott som ont finns hos oss alla.

Här har vi också etikforskaren Ann Heberlain. Hon håller inte med militären om våldets legitimitet. Ondskan blir relativiserad. Båda sidor uppfattar att ondskan finns på andra sidan. Hon menar att vi ska reflektera istället för att blint följa flocken. Likgiltigheten är farlig. Det blir också hon som får det sista ordet. Då både gott och ont finns inom oss ska vi koncentrera oss på att skapa yttre omständigheter som lockar fram det goda inom oss.

Ondskan är också namnet på en roman av Jan Gulliou. Han beskriver sin tid på internatskolan Solbacka och den kamratfostran som förekom där. Den strikta hierarki som förekommer mellan årskullarna upprätthålls med brutala övergrepp. Solbacka är en privatskolan. Här går framtidens ledare. Är kamratfostran ett led i utbildningen? De ska utan att blinka kunna ta de nödvändiga och tunga besluten. Det kan också uttryckas på ett annat sätt. Vänder vi perspektivet så blir det en fostran att utan moraliska betänkligheter kunna försvara sin position. Använda det våld som är nödvändigt.

Det är lätt att peka på omständigheter som lockar fram ondskan. Konflikter i både det stora som krig och i det lilla som familjära dispyter leder till ondska. Ökade klyftor i samhället skapar ett hårt samhällsklimat som också är grogrund för ondska. Till och med hierarkier med bevakning av positioner är en drivbänk för ondska. Det är betydligt svårare att peka på omständigheter som leder till ondskans motsats godhet. Vad är det som låter den goda genen inom oss växa? De tankegångar som Ann Heberlain uttryckte är värt att upprepas. Hur skapas den yttre miljö som lockar fram de goda tendenserna som finns hos oss alla? Något som vi alla borde fundera över!