Funderingar och fantasier

Jag tillbringar en hel del tid vid datorn. Alldeles för många timmar för att våga mig på en summering. Ibland när jag surfar dyker det upp rubriker som får mig att haja till. Något som avviker. Något som inte stämmer med min verklighetsbild. Nu senast är det två utspel som får min politiska karta att lösas upp. Utspelen rör banksektorn och tvingar fram en omprövning av den politiska vänster höger skalan.

Först har vi den här artikeln där moderaten Anders Borg gör ett utspel om bankernas utdelning. Även om bankerna just nu visar goda vinster varnar Borg för utdelningar. Det är något han inte vill veta av. Budskapet är tydligt. Med tanke på det ekonomiska läget känns det rimligt. Så långt är allt ok.

Därefter stöter jag på svaret från Thomas Östros. Socialdemokraten som under många år varit ledande talesman för partiet i ekonomiska frågor. Han fördes också fram i diskussionen om partiledarposten. Nu vd för bankföreningen. Östros sågar Borgs utspel. Han försvarar bankernas möjlighet att ge utdelning till aktieägarna. Jag hoppar till. Min politiska kartbild har hamnat upp och ner. En ledande socialdemokrat intar en ståndpunkt som i mina ögon placerar honom långt ut på högerkanten medan moderaten Borg rör mot den socialdemokratiska mittfåran. Omvända världen.

Idag visar bankerna stora överskott. Är de ett resultat av räntemarginaler på hushållens bolån? Klart är i varje fall att hushållens belåning ökat kraftigt de senaste åren. Krediternas omfattningen är i storleksordningen 160 procent av den disponibla inkomsten. Riksbankschefen Stefan Ingves menar att belåningen inte får överstiga 200 procent. Andra pratar om en bostadsbubbla. Skenande krediter som framförallt är kopplade till inköp av villor och bostadsrätter. En del hävdar till och med att det inte är frågan om utan när kraschen kommer.

Vad händer när ekonomin börjar hacka. Varsel. Arbetslöshet med kraftigt reducerade inkomster. Prisökningarna på bostäder upphör och vänds till sin motsats. Lån som överstiger bostadens värde. Räntebetalningar ställs in då inkomsterna minskar. Det är lätt att måla upp ett mörkt framtidssenarium. I denna bild infinner sig frågan vem som betalar för kreditförlusterna när banker är för stora att gå omkull. Naturligtvis måste jag ge Borg rätt. Utdelning försvagar bankerna i ett läge när de bör förbereda sig på problem.

Jag förundras över det politiska fältet. Det stämmer inte med mina förutfattade föreställningar. Moderater som intar i mitt tycke socialdemokratiska ståndpunkter och socialdemokrater som argumenterar för ideer som i min kartbild placeras långt ut till höger. Kompassen fungerar inte längre. Vad är det som håller på att hända. Är skalan vänster höger på väg att rämna. Vad ska vi ersätta den med?

Jag sitter och tittar ut genom köksfönstret. Det är grått. Det är mörkt. Björkarna vill inte vara med längre. Löven har lagt sig tillrätta i ett gulaktigt mönster på marken. Novemberdagar. Morgonkaffet är en nödvändighet. Det piggar upp. Kaffet är något man tar för givet. Men kaffet ska odlas, skördas, transporteras, rostas och distribueras till försäljningsställen innan det till slut hamnar i min kopp och ger stimulans i den dystra novemberdagen. Kaffets väg från planta till kopp är bara ett exempel på den samhälleliga arbetsdelning som vi tar för givet. En arbetsdelning där alla delar måste fungera. Där alla delar är lika viktiga. Alla borde få sin rättmätiga och rättvisa andel. Tar vi bort någon del så finns inget kaffe att köpa. Hyllorna i butiken står tomma.

Arbetsdelningen tillsammans med tekniska framsteg och riklig tillgång på extern energi i form av olja har lett till fantastiska resultat. Om någon som levde för bara en eller två generationer sedan vaknade upp och såg hur vi lever idag skulle de verkligen häpna. En fungerande arbetsdelningen ställer krav. Det måste till en insikt om det ömsesidiga beroendet. I brist på bättre ord kallar jag det kollektivistiskt tänkande. Individualistiska och egoistiska tankegångar måste bekämpas både hos oss själv och andra. De måste bort. De tillhör en tid då varje individ var relativt oberoende när självförsörjningen var stor. Nu när uppdelningen av arbetet kommit långt får ett individualistiskt tänk allvarliga följder. Vi föds inte jämlika. Några har fått mycket gratis. Andra går bara in och tar för sig. Skillnaderna ökar. Men de grundläggande behoven har vi alla gemensamt. Med större klyftor i samhället hårdnar samhällsklimatet. Ödesdigra konflikter knackar på dörren.

Om den samhälleliga arbetsdelningen är mångfacetterad och svår att greppa så är arbetsfördelningen betydligt tydligare på företagsnivå. Vissa sköter administrationen andra torgför företaget och drar in affärer. Och så har vi de som utför jobbet, kärnverksamheten som det så fint heter. Arbete som ska vara till nytta för andra utanför företaget. Förhoppningsvis känner alla till sin uppgift. Har sin roll. Innanför företagets väggar finns också individualistiska och kollektivistiska tankegångar. Något som får mig att reagera starkt är attityder som andas individualistiskt tänkande. Det kan vara individuella bonusar eller olika värdering på de arbetsuppgifter som ingår i den kedja som bildar produkten. Det kan vara bedömning av enskilda individer när det är helheten som räknas. Det värde som tillförs är resultatet av hur bra organisationen fungerar.

Individualistiskt tänkande har en tendens att sprida sig likt en epidemi. Någon plockar fram argument som kan tolkas utifrån ett individualist och egoistiskt perspektiv. Andra känner sig tvungen att ta upp tråden och bevaka sina egna intressen. Farsoten har fått fäste. Under senare år har vi alla sett exempel på bonusar och fallskärmar med hisnande belopp.

Om vi återvänder till köksbordet och kaffet känns morronen lite lättare. Kaffet har gjort sin effekt. Det ger till och med dubbel effekt. Kaffet är direktimporterat och jag vet att kooperativet i Mexico som odlar kaffet får sin rättmätiga andel av priset jag betalar. Avslutningen på denna fundering får bli en frågeställning. Hur bekämpas individualistiskt tänkande?