Funderingar och fantasier

Jag sitter framför datorn när mitt öra registrerar något som får mig att haja till. Bakom min rygg i vardagsrummet är TV:n igång. I programmet “En bok en författare” intervjuas Dan Jönsson om sin nya bok “Ingenmansland”. Hans ide att besöka ett antal orter runt om i landet lockar min nyfikenhet. Han lämnar inte bara kulturjournalistiken utan också de trygga samtalen och diskussionen med kompisar och kollegor. Allt med givna utgångspunkter och referensramar. Under ett års tid ska han besöka en ny ort varje månad. Orter som bland annat Flen, Fredrika och Haparanda. Där ställs helt andra frågor. Frågeställningarna utifrån andra perspektiv än de som är gångbara i mediasverige.

Iden att försöka fånga något “annat” känner jag igen. För några år sedan på ett personalmöte väcktes frågan “vad ska vi ha personalmötena till”. Personalmöten samlade alla i företaget en gång i månaden. De hade sin givna agenda. Jag blev väldigt överraskad av frågeställningen. Det bröt ett förutsägbart mönster. Ännu mer överraskad blev jag av den mängd ideer som kom fram. Utan förberedelser och utan eftertanke presenterades en lång rad intressanta möjligheter. Inte bara personalmötet utan hela företaget kunde vitaliseras. Ideerna fick aldrig sin praktiska uppföljning men det är en helt annan historia. Frågan som väcktes var ett försök att se företaget utifrån andra ögon. Samma ide som är utgångspunkten för Jönssons bok.

I linjeorganisationernas värld med sin fasta hierarkiska struktur är ansvar, beslutsordning och informationsvägar givna. Varje nivå har sin chef och sina underställda. Chef på en nivå innebär också underställd på nästa högre nivå. Rapportering och kommunikation är fastställda. Fördelen med organisationsformen finns att hämta i kommunikationen sägs det. Informationsutbytet ska i huvudsak ske mellan överordnad och underställd. Genom uppdelningen i ett hierarkiskt mönster kan därigenom det totala behovet av information minimeras. Jag vill peka på det rakt motsatta. Istället för en fördel är det en svaghet. I praktiken blir minimeringen av kommunikationsvägarna också ett begränsning. Information filtreras och tappas bort. Synfältet smalnar av.

Hur gick det med Jönssons bok. Jag beställde boken. Väntad och till slut damp den ner i hallen tillsammans med reklam och några räkningar. Efter läsning av boken slår det mig att min förväntning på boken var helt felaktig. Jag tvingas tänka om. Istället för att se verkligheten med andra ögon och med andra perspektiv som jag förväntat mig så blir jag varse något helt annat. Jönsson beskriver orterna han besöker som främmande och ödsliga. I några fall till och med kusliga. Det finns ett motstånd. Han vill inte vara där. Än mindre kan han tänka sig leva i detta ingenmansland. Han vill behålla sin plats i mediasveriges kulturliv. Något annat perspektiv vill han inte ha. Behållningen av boken blir detta motstånd. Vad är motiven bakom detta motstånd? När tidens förändring tränger på träder motståndet fram där positioner och roller ifrågasätts.

Är nya kristider på väg. I den lokala (Umeå) nyhetsbevakningen läser jag illavarslande rubriker som “Ålö varslar 15” (28 september 2012) “Volvo varslar 58” (1 oktober 2012) och nu senast i raden “Komatsu varslar 24 anställda” (8 oktober 2012). Förklaringar som ges pekar på vikande efterfrågan i form av minskad orderingång. Den finansiella oron i Europa skapar också osäkerhet.

Förflyttar vi oss 4 år bakåt i tiden så har den stora investeringsbanken Lehman Brothers just försatts i konkurs. Krisen sprider sig snabbt. Ekonomin är global även när det gäller kriser. För många kom krisen överraskande men för några få var den väntad. En av de som såg orosmolnen på ett tidigt stadium var Joseph Stiglitz. Amerikansk professor och chefsekonom vid världsbanken. Han fick Nobels ekonomipris år 2001. I sin bok “Fritt fall” förklarar han tecknen på följande sätt.

“Vi borde ha insett att finanssektorns överdriva storlek – åren närmast före krisen 2002-2003 svarade den sektorn för 40 procent av företagens vinster – tydde på att något var fel”

“En avreglerad marknad översvämmad av likviditet och låga räntor, en fastighetsbubbla och skenande fastighetsbelåning med begränsad säkerhet(“subprime”) var en giftig kombination. Lägg därtill USA:s budgetunderskott och handelsunderskott och motsvarande ackumulation i Kina av enorma dollarreserver – en världsekonomi i obalans – och det stod klart att utvecklingen hade gått fruktansvärt snett.”

Nu ska jag inte ge mig in på krisens orsakssamband utan bara lyfta fram en aspekt. Den gigantiska omfördelning av tillgångar som följde. De direkta förlorarna är de som lockades in i bostadslånekarusellen när priserna på bostäder hela tiden pekade uppåt. Det som skulle bli en bra affär blev istället överbelåning. I många fall tvingades de lämna sina hem. De indirekta förlorarna är skattebetalarna som fick betala notan för att hålla igång hjulen. Det är enorma siffror. Så stora att de är svåra att förstå. Ett av kapitlen i boken har Stiglitz givit det träffande namnet “Det stora amerikanska rånet”. På följande sätt beskriver han finansminister Paulsens förslag när TARP-lagen presenterades för kongressen.

“Paulsen gick till kongressen och presenterade TARP-lagen på tre sidor som skulle ge honom en in blanco-check på 700 miljarder dollar, utan någon insyn från kongressen eller juridisk granskning. Som chefsekonom för Världsbanken hade jag upplevt liknande utspel. Om detta hade hänt i en bananrepublik i Tredje världen skulle vi ha förstått vad det innebar – en massiv omfördelning från skattebetalarna till bankerna och deras vänner.”

Statens stöd gick till och med till bonusar inom finanssektorn?! Jag citerar vidare från boken.

“När regeringen tillhandahöll pengar för att återkapitalisera bankerna och säkra kreditflödet använde de istället pengarna till att betala sig själva rekordbonusar – som belöning för rekordförluster! Nio långivare som tillsammans hade gått med nära 100 miljarder dollar i förlust mottog 175 miljarder i räddningspaket från TARP och betalade ut nära 33 miljarder i bonus, inklusive över 1 miljon dollar var till nära 5000 anställda.”

Ser vi här en helt ny roll för staten? Ta hand om kreditförluster! Utgöra ett trygghetsnät för kreditmarknaden när deras ohämmade kreditgivning gått överstyr. Naturligtvis blir de traditionella uppgifterna för den offentliga sektorn lidande.

För sextio år sedan växte jag upp i en liten småbrukarby under förhållanden som jag delade med många andra i min generation. Gårdarna var fyllda av stora barnkullar. I grannbyn fanns skola och postkontor. Där fanns också konsumbutik och en privat handlare. Till och med pingstförsamlingen hade ett kapell. Landsbygden var levande. I de flesta ladugårdarna fanns några kor. Ibland också en gris och några höns. Potatisskörden på hösten var tillräcklig för hela årets förbrukning. Trots många timmars arbete kunde det inte omsättas i kontanter. Istället utgjorde det en trygghet. Om vinterns skogsarbete åt något av de stora skogsbolagen uteblev fanns ändå något att sätta fram på bordet när det var dags för middag.

Då barnkullarna var stora måste de flesta söka sig försörjning på annat håll men någon skulle stanna och ta över gården. Fortsätta där den åldrande generationen slutat. De hade arbetat och slitit. Allt utifrån ett långsiktigt tänkande. Gjort investeringar i form av uppodlingar och byggande av både bostadshus och ladugård. Barnen som tog över skulle inte behöva börja från noll. Så var det tänkt! Så blev det inte! Utvecklingen ville annorlunda. Det nya livet i tätorterna gav möjligheter. Det avlönade arbetet gav kontanter och en känsla av frihet. Alla unga ville iväg. Det gamla livet, det gamla livsmönstret var inte längre gångbart. Flytten gick till tätorterna. Städerna där avlönat arbete fanns.

Jag följde strömmen och hamnade i Umeå. Nu sitter jag här framför datorn och surfar på nätet. Där finner jag uppgifter om det rakt motsatta. När utvecklingen tar en annan väg och staden överges.

I aftonbladets nätupplaga läser jag en artikel om Detroit. Bilstaden. När konkurrensen tilltog och tillverkningen flyttades innebar det dramatiska förändringar. Utkomstmöjligheterna begränsades. Stadens befolkning har halverats sedan dess storhetstid. Skyskrapor är tomma skal. Nedlagda fabriker förfaller. Matvarukedjorna har flytt. Bland de som blivit kvar är arbetslösheten stor. Uppgifter pekar på att hälften av befolkningen saknar arbete. Mängder av övergivna hus som inte går att sälja. En del nedbrunna. En nytt fenomen är att de övergivna tomterna har börjat användas för odling. Matförsörjningen är grundläggande. Från artikeln citerar jag följande:

“Craig är med i en rörelse som sprider sig över Detroit. Man kan säga att det handlar om att återerövra staden, eller snarare makten över det egna ödet. Privatpersoner, kyrkor, företag och diverse organisationer har börjat odla och snygga upp. De försöker göra den urbana glesbygden till en plats man kan leva i, inte bara gå under i eller fly ifrån.”

Grekland är ett land som fått många rubriker. Statsfinanserna är urusla. För att få nödvändiga krediter krävs som motprestation åtstramningar. Åtstramning med hög arbetslöshet. En svår ekvation. På nätet hittar jag uppgifter om några atenare som valt en alternativ väg. Flyttat ut på landet. Bli självförsörjande. Ett kort radioinslag finns här

Utvecklingen är inte linjär. Den tar nya vägar. Investeringar är inte tidlösa.