Funderingar och fantasier

Lär av misstagen brukar det heta. Visst har vi alla minnen av misstag som satt spår. Etsats sig fast. När liknande situationer dykt upp har erfarenheten slagit larm och kunnat lotsa oss i en annan riktning. Vi undviker att misstaget upprepas. I nutidshistorien måste på det kollektiva planet nazi-tiden med tillhörande jude-förföljelser och krig betraktas som ett enda stort misstag. Hur var destruktiviteten möjlig? Så mycket lidande förvållat av människan själv. Kollektivets regression till det råa våldets utvecklingsnivå.

I boken “En tysk mans historia. Minnen 1914-33” skriver Sebastian Haffner om en mörk tid betraktat från sin egen privata horisont. Han tillhörde de som var födda mellan 1900-1910 vilket han betecknade som nazisternas generation. Som sjuåring fick han uppleva första världskrigets utbrott. Med barnets perspektiv kunde kriget som aldrig kom riktigt nära betraktas som en tävling. Några år in på tjugotalet upplever han som yngling superinflationen där banktillgångar blev värdelösa och förmögenheter bytte ägare. Intjänade pengar måste direkt omsättas i livsförnödenheter innan de tappat allt sitt värde. Han beskriver hur den brutala ideologin flyttar fram sina positioner. Från frikårer till SA-patruller som med polisens goda minne får “rensa” upp till att senare bli regeringslegitim myndighetsutövning. Haffners avvaktande hållning blir allt svårare. Redan 1933 har han planer på emigration men övertalas av sin far att avsluta sina juridikstudier. Ser Haffner inga alternativa vägar? Mellan raderna skymtar en strimma av hopp som han knyter till den 1922 nyutnämnde utrikesministern Rathenaus. När han ett halvår senare mördas släcks även denna möjlighet. Boken ger inga svar på frågan varför. Däremot visar hans skildring att tydliga tecken fanns på vad som skulle komma. Boken rekommenderas! Den bidrar med erfarenheter från vår nutidshistoria. Den berörde i alla fall mig djupt. Jag plockar fram följande citat från boken:

“Jag har ingenting emot att man efter läsningen åter glömmer alla de äventyr och ödets växlingar som jag berättar om. Men jag skulle vara mycket nöjd om man inte glömde den moral som jag förtiger.”

Rubriker! Nyval i Grekland. Det nynazistiska Gyllene gryning är på frammarsch. Var vänds hoppet när allt känns hopplöst? På nätet ser vi video-klipp där knytnävsslag utdelas i grekisk TV. I tidningar skrivs om hot att rensa sjukhus och dagis från immigranter. Generationen som själv minns andra världskrigets fasor och som kan berätta finns snart inte längre. Vi andra får inte glömma, får inte blunda. Inte släppa in det till en början lite oförargliga marginella våldet. Det kan snart vara upphöjt till myndighetsutövning och slå skoningslöst.

När jag först hörde uttrycket “det ska vara roligt att gå till jobbet” kändes det en smula naivt. Gå till jobbet gör man för att tjäna pengar, klara försörjningen. Det ska ge en inkomst och ekonomiskt oberoende. Det är inte heller det första arbetslösa tänker på. De måste i första hand ta sig in på arbetsmarknaden sedan får allt annat komma i andra hand. Andra ser i jobbet en möjlighet till karriär. Klättra i positioner och komma högre upp på stegen. Allt för att känna överlägsenhet i det sociala spelet. Men reflektera en extra gång över uttrycket. Jobbet innebär för de flesta större delen av den vakna tiden. Vad gör man av denna tid. Är det en transportsträcka fram till nästa ledighet. Visst är det värt att kämpa för en engagerande, stimulerande och rolig arbetstid.

Från mitt mångåriga arbete i ett personalägt företag plockar jag fram följande erfarenhet. Till en början genomfördes regelbundet dagar då företagets verksamhet diskuterades. Företaget stängdes. Alla samlades för diskussion. Det var både engagerande och spännande. Resultatet stannade emellertid i bästa fall som några punkter på ett papper. Efter genomförd och avslutad konferens vara arbetet tillbaka i gamla hjulspår. Ingen orkade ta tag i förändringsarbetet eller så kändes det inte tillräckligt angeläget. Ekonomiskt gick företaget bra. Mycket bra till och med. Det fanns liten anledning till förändring. Enda resultatet var några dagars avbrott i vardagen. En fråga som dyker upp är varför dessa diskussioner aldrig lyckades medvetandegöra och formulera förändringsbehovet så det fick genomslagskraft.

Nu när jag läser boken “Kolindkuren” av dansken Lars Kolind så finner jag tydliga beröringspunkter. En av hans teser är att framgång är roten till misslyckande. Den mentala bilden som etsar sig fast av framgången blir till ett hinder när omvärlden förändras. Ideer och tankegångar som leder till stora framgångar kan några år senare bli till sin motsats. Ligga i vägen och förhindra en nödvändig omställning. Ett annat centralt begrepp för Kolind är mening. Det utgör grunden och existensberättigande för organisationen/företaget. Mening är det sätt på vilket värde skapas. Jag plockar ut följande stycke från boken. “Mening är ett mycket brett koncept som inrymmer det sätt varpå organisationen positioneras, dess identitet samt dess sätt att skapa värde för alla väsentliga intressenter”. För många låter det teoretiskt och svårt att tillämpa i praktiken. Men i bokens sista kapitlet beskriver han den praktiska tillämpningen av ideerna. Där redogör han för omställningen som skedde i företaget Oticon under några år på nittiotalet.

Trots dåliga erfarenheterna av personaldagar med många timmar och magert resultat så kan jag inte peka på några andra genvägar till att skapa en engagerande, stimulerande och rolig arbetstid. Vad som gäller är en öppen diskussion där ideer bollas. I ett personalägt företag finns möjligheterna. Kvaliten på den tid som tillbringas på arbetsplatsen är av betydligt högre prioritet jämfört med eventuell aktieutdelning eller värdestegring av ägarandelar. Boken “Kolindkuren” kan med sina ideer och verktyg ge uppslag. En engagerande, stimulerande och rolig arbetstid är värd att kämpa för!