Funderingar och fantasier

Biblioteket har blivit en plats jag återvänder till. När jag går mellan hyllorna och låter blicken scanna bokryggarnas titlar är det en som sticker ut och väcker min nyfikenhet. “Maktens ansikten” av New York professorn Steven Lukes. Jag läser baksidestexten och bestämmer mig för ett lån. Sedan tidigare finns på mitt läsebord Ibrahomovic “Jag är Zlatan”. Två böcker så olika. Den senare beskriver resan från Rosengårds bakgårdar till Milans exklusiva träningscamp. En resa utifrån ett personligt perspektiv. Den andra rör sig i det akademiska finrummet med ordrika teoretiska spetsfundigheter.

Trots olikheterna har de gemensamma beröringspunkter. När den ene pratar om cykelstölder, vara cool och köra sin egen stil så argumenterar den andre för en tredje dimension i teoridiskussionen om makt. En dimension som handlar om kontroll över agendan. Bestämma frågeställningarna och definiera verkligheten. När Ibrahimovic beskriver sitt val att mot Barcelonas outtalade regler komma i sin flotta sportbil och parkera framför ingången till träningsanläggningen är det ett bra exempel på att sätta sin egen agenda.

Om jag gräver i min egen diffusa minnesbank så framträder samma mönster. Dominansen av frågeställningarna. Ett exempel på detta är när en utvecklare på fullt allvar hävdar att den unika styrkan är att kunna tabellnamnen. Jag blev naturligtvis helt ställd av påståendet. I efterhand har jag reflekterat över det märkliga uttalandet. Tabellnamn tillhör applikationens område och det bisarra påståendet får sin förklaring när jag inser att applikationsspecialisterna tillåtits dominera agendan. Bakom omedvetenheten ligger ett ställningstagande.

Andra exempel som poppar upp är valet av agenda vid gemensamma möten. Det vill säga vilka frågor som tas upp och dominerar vid gemensamma möten. Oavsett om det är problemställningar hos en speciell kund, försäljningssnack om alla möjliga och omöjliga prospekts eller redovisning av ekonomiska siffror så innebär valet något. Ett ställningstagande till vad som prioriteras och lyfts fram som det centrala. Det är ett sätt att definiera verkligheten.

Visst finns det en motsättning när en individ sätter sin egen agenda som i fallet med Zlatan och samarbete. Men samarbete på fotbollsarenan kan också definieras utifrån passningsspelet och där är det få som kan mäta sig med de framspelningar som kommer från Zlatans magiska fötter. I arbetslivet är de frågeställningar som lyfts fram och görs normgivande också ett ställningstagande. Mycket kan ställas på ända om frågorna, frågeställningarna och agendan ifrågasätts!

Ibland händer det att stora 1000 bitarspusslet kommer fram på bordet. Bitarna vänds och sorteras. Sedan tar sökandet vid. Sökandet av bitar som passar ihop. Glädjen med pusslet kommer fram när mönstret börjar framträda. Samma glädje kände jag när jag läste en artikel i Aftonbladet. Länk till artikeln

Mitt första blogginlägg tog utgångspunkt i Daniel Pinks då nyutkomna bok Drivkraft. Hans argumentering ingår också i Peter Antman artikel. När Antman i sin artikel bidrar med sina pusselbitar kommer glädjen fram. Mönstret som beskrivs med helt andra ord medför ytterligare steg framåt. Jag tar mig friheten att låna följande stycke.

Här sker också en långsam omdefiniering av relationerna företag emellan. För det är verkligen sant att mycket av förvandlingen i IT-branschen har sina rötter i en önskan om att djupast sett förstå kundernas behov genom att öppna för en konstant dialog. Fokus flyttas därmed från försäljningsögonblicket till det gemensamma resultatet, vilket kräver samarbete och förtroende.

När jag hörde uttrycket “kunderna ska betrakta oss som partners” var det något som fastnade. Det pekar på en ändring i kund – leverantörsförhållandet från leverans av en vara mot betalning till samarbete. För utvecklingsprojektet blir det en organisation över företagsgränsen. Där utvecklare och kommande användare i nära samarbete bidrar med olika delar för att uppnå ett användbart resultat. Däremot har jag svårt att se mönstret vad det innebär för organiseringen av försäljningsarbetet. Dessa pusselbitar saknar jag fortfarande!

Det är ett antal år sedan den första upplagan av Expedition Robinson sändes i TV. Där Martin Melin kunde lyfta den åtråvärda statyetten och kalla sig Robinson. Programmets namn är hämtat från Daniel Defoues gammla klassiker Robinson Crusoe som många fascinerats av i sin ungdom. Till en början följde jag programmet med spänning. Det hade sin charm. Liknande program började dyka upp. Det gemensamma var gruppen som skulle decimeras. Varje avsnitt avslutades med att någon av gruppmedlemmarna valdes bort. En utstötningsmekanism som om den förflyttas från TV soffans fiktion till vardagslivets kan liknas vid ren och skär mobbing.

Vänder vi blicken till arbetslivets verklighet har säkert de flesta kunnat iaktta liknande mobbingtendenser som Robinsonprogrammet bygger på. I mitt mångåriga arbetsliv har jag varit utsatt för denna typ av bortval ett antal gånger. Om orsaken i Robinsontermer varit att jag utgjort en belastning för gruppen eller om jag setts som ett hot låter jag vara osagt. När man utsätts för utstötningsmekanismen är det jobbigt men det finns också en annan sida. Det till synes negativa och jobbiga tvingar fram en nödvändig reaktion. I denna kan något positivt ligga.

Låt oss lämna den personliga nivån och se företeelsen ur ett mera intressant och övergripande grupperspektiv. Jag är ingen anhängare av den mörka människosyn som kommer fram i Goldings kända bok ”Flugornas herre”. Det finns ingen inneboende naturkraft som leder till maktkamp. En konflikt där destruktiva tendenser tar över. Jag vill istället peka på några andra faktorer. Det är miljön och dess roller som sätter spelreglerna. Vilka är tankemodellerna som griper tag och får ett starkt fäste i gruppen?

Situationens betydelse för beteendet visas tydligt i ett experiment som utfördes vid Standforduniversitetet och går under namnet “Standford prison experiment”. Studenter delades upp i två grupper fångar och fångvaktare. Efter bara några dagar utvecklade fångvaktarna våldsamma och kränkande beteenden mot den grupp som utsetts till fångar. Experimentet fick avbrytas. Båda gruppernas beteende förändrades drastiskt av den roll de placerats i. Vakternas totala maktposition och fångarnas maktlöshet frammanade helt nya beteendemöster som inte kunnat iakttas tidigare hos dessa studentgrupper.

Om Robinsonprogrammets tankemönster får fotfäste på arbetsplatsen så kan TV:seriens paktbildning, intrigspel och svek allt för att komma åt finalplatsen liknas vid arbetslivets improduktiva maktsträvan efter högre positioner och titlar. Finns alternativ? Det jag vill peka på är att funktionalitet och värdeskapande bör få en mer framträdande roll i tankemönstret.

Arbetsplatsens organisation med dess roller liksom de tankemodeller som utvecklas är viktiga för arbetsklimatet. Tankemodeller skapar handlingsmönster. Allt från samarbete till mobbing.