Pandemi

Ordet pandemi har de senaste veckorna tagit en konkret form, blivit en del av allas verklighet. Corona-viruset eller covid-19 som blivit dess beteckning, har blivit navet som allt rör sig runt.

Utgångspunkten är medicinsk, med symptom, smittspridning och andelen dödsfall. Ofta visas två olika kurvor med alternativa förlopp av antalet smittade. Den ena kurvan är brant stigande, med en hög topp och snabbt fallande. Medan den andra är tillplattad och sträcker sig över längre tid. Det är den andra kurvan som eftersträvas. Sjukvården kämpar i en situation med begränsade resurser, både personella och utrustningsmässiga. Det finns ett tak även om antalet sängplatser utökas. Om antalet svårt drabbade som behöver vård fördelas över en längre tidsperiod får vården möjlighet att klara den akuta situationen.

Historiskt är det inget nytt. Många människor drabbades av spanska sjukan för cirka 100 år sedan. Under 50- och 60-talet härjade Asiaten och Hongkonginfluensan. I början av 2000-talet förekom utbrott av SARS- och Ebola-epidemier dock utan att få samma omfattning som nuvarande corona-virus.

Covid-19 slår till mot människan som organism, men det blir också effekter på samhället som organisation. Sårbarheten avslöjas. I vårt samhälle med tillväxt som övergripande mål och där marknadsöverväganden styr har hållbarheten tappats bort. Globaliseringen med det utbredda resandet ger en snabb spridning. Lagerhållning har minimerats med JIT vilket slagit sönder beredskapen. När myndigheter går ut med beslut och rekommendationer så förändras beteenden. Marknaden är bräcklig, branscher slås ut. Det finns ingen beredskap för omställning. Viruset sprids bland människor och i samhällsorganisationen slår permitteringar till, massarbetslöshet hotar.

Kriser öppnar ett fönster, skapar möjligheter till förändring. Förändringar som under normala förhållande skulle stött på patrull, varit svåra att genomföra. Hur kommer det nya normala att se ut efter corona-krisen? Tillåt mig spekulera. Står vi vid ett vägskäl? I min värld identifierar jag tre alternativ.

På den första skylten läser jag finansmarknadens överhöghet. Det nya frälset ska hållas under armarna till varje pris. Riksbanken pumpar in pengar. Som första tecken på denna linje ställer de upp med en nätt liten summa på 500 miljarder för fri disposition. Inflationen hålls i schack genom att penningcirkulationen stannar innanför finansmarknadens gränser. Tillgångspriserna återgår inte bara till det normala utan når nya oanade höjder. När finansmarknaden påkallar uppmärksamhet får Riksbanken ställa upp med sedelpressarna. De redan rika behåller och utökar sina privilegier.

Vägvisare nummer två pekar mot det auktoritära samhället. Det som började med rekommendationer övergår efter en tid till tvingande lagstiftning där ordningsmakten blir inkopplad. Lagförslag som inskränker demokratin går under radarn och på andra sidan corona-krisen har vi det auktoritära samhället som bevakar sin makt.

Om det finns en dyster underton i de två första vägarna är tredje vägen mera hoppfull. För att minska coronaviruset spridning har beteendemönstren ändrats. Vilket medfört att klimatförändringen fått en oväntad hjälp. På andra sidan krisen visar sig klimatmålen möjliga att nå. Politikers beslutsamhet tar tillbaka initiativet från marknadens aktörer. Samhällsviktiga funktioner måste styras av gemensamma intressen inte av marknadslogik. I debatten om samhällsbygget intar hållbarhet en central roll. Hållbar för att klara virusutbrott men också hållbar i miljöhänseende. På andra sidan av covid-19 utbrottet kan debatten om New Green Deal fyllas med innehåll.

This entry was posted in Demokrati, Ekonomi, Globalisering, Historia, marknader, Miljö. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *