Pensionärsliv

Vår statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde för någon månad sedan ett utspel och ifrågasatte den nuvarande pensionsåldern. På fullt allvar vill han flytta fram den 10 år. Den allt större gruppen gamlingar ska inte få del av pensionsförmånen förrän 75-årsdagen infallit. Är jobben för tunga eller tempot för högt bör det enligt Reinfeldt finnas möjlighet att byta till något som passar bättre. Månntro är det statsfinanserna han oroar sig för?

Ett uttalande som verkligen borde uppröra de socialdemokratiska leden. De verkar dock fullt upptagna med interna stridigheter. Ett skådespel vi kunnat iaktta för öppen ridå. Istället blir det ombytta roller och skådespelaren Sven Wollter som tar upp den kastade handsken. I ett engagerat uttalande bemöter han Reinfeldts attack på pensionssystemet. Det var tänkt att sändas i Sveriges Radio men censurerades. Men med nätets hjälp är det möjligt att både se och höra hans inlägg. Här kommer adressen: Länk

Jag vill ta upp denna tråd men vrida på perspektivet. Det som jag tar fasta på i Reinfeldts uttalande är att gruppen som uppnår pensionsåldern blir allt större och förhoppningsvis också piggare. Några viktiga bitar i pensionssystemet vill jag dock inte rubba på. För det första får inte den ekonomiska tryggheten inför åldrandet gå förlorad. Det som våra förfäder utifrån solidariska tankegångar insåg och kämpade för. De äldre ska känna trygghet inför sitt åldrande. Veta att ekonomin är tryggad även om krafterna avtar.

För det andra skapas en segregerad arbetsmarknad. En arbetsmarknad för de som inte klarar de allt högre kraven. En andra klassens arbetsmarknad med därtill hörande urusla löner. Under 20-30 talet hade vi det som gick under namnet AK-arbeten. Nödhjälpsarbeten med löner som inte täckte existensminimum. Något som också utförsäkrade från arbetslöshetskassan idag får känna på, de så kallade Fas 3. Ska vi öka klyftorna i samhället med ytterligare en grupp. Tvångsarbete för äldre som inte klarar det ordinarie arbetslivets krav.

Trots min negativa syn på Reinfeldts uttalande vill jag inte släppa det helt. Även om kunnande föråldras snabbare än personer i dagens samhälle så är erfarenhet mer allmängiltig. Hur kan dessa tas tillvara utan att skapa lågavlönat arbete som ska utföras under ekonomiskt tvång. Samhällsservice ifrågasätts och då tänker jag inte på bank och post som försvunnit från gator och torg till nätets labyrinter utan på skolan, sjuk- och äldrevård. Hur ofta hör vi talas om nödvändigheten att spara. Det skärs i samhällsservice. Vi har inte råd men behoven finns.

Jag tro på solidariteten som vi alla bär inom oss. Visst finns motivationen. Om vi tar Daniel Pink på orden när han i boken Drivkraft hävdar att den tredje benet för motivation är arbetets mening, att tjäna ett högre syfte. Visst finns det en tillfredsställelse se resultatet av sitt arbete komma till användning och nytta för någon annan.

Än en gång har jag hamnat i organisatoriska frågeställningar utan att kunna ge något tillfredsställande svar. Så jag får avsluta med frågeställningen. Hur tas de äldres kunnande och framför allt deras erfarenhet tillvara utan att rycka undan ekonomisk trygghet och skapande av ökande klyftor i samhället?

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.