Populism har blivit ett ord i ropet. Det används allt flitigare. Både i tidningar, TV och på nätet. Ordet har blivit en beteckning för politiska rörelser som ställer folket (populus) mot samhällseliten. En strömning på frammarsch. På Wikipedia kan jag läsa bla följande: “Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem”
Brexit, när de brittiska väljarna sade nej till EU eller Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet förklaras ofta med populistiska termer.
Många tar fasta på uppdelning av populismen i en höger-vänster skala men mitt intresse riktas istället mot uppdelningen mellan gräsrötterna och samhällets ledarskikt. Folket mot etablissemanget. Har samhällets förändring också inneburit att förhållandet mellan dessa grupper förändrats? Kan vi finna förändringar i ledarskapet? Dessa frågor får bilda utgångspunkt för min fundering.
När samhällets toppskikt kommer på tal går de första tankarna ofta till politiker. De ska genom sina beslut få samhällsutvecklingen i en riktning som av de flesta upplevs som positiv. Politikernas roll har förändrats. Förr beslutade de i sann Keynsianska anda om en konjunkturpolitik som kompenserade marknadens svängningar. Hålla igen när marknaden var överhettad och lägga in stimulanser i lågkonjunktur. Borta är också rollen med samhällsinvesteringar där marknadens kortsiktiga vinstintresse inte vill agera. De höll också ett öga på fördelningen. Via en progressiv beskattning kunde de rätta till marknadens värsta orättvisor. Nu är rollen en annan. Skattemedel slussas direkt ut på marknaden. Förändringar i skattesystemet innebär att lättnader och subventioner istället går den motsatta vägen till redan rika. Politikers roll som motvikt till marknaden har ersatts av medspelarens, förstärka marknadskrafterna.
Politikernas förändrade roll kan också iakttas genom att dörrar öppnats mellan politikens beslutande församlingar och företagens styrelserum. Personer i företagssfären får snabbiljett in i partitoppen och politiker har stolar vikta för sig i styrelserummen. I privatiseringen av skolvärlden finns rikligt med exempel. De som gjort sig ett namn inom politiken har växt samman med företagsvärldens toppar.
Media benämns ibland som den tredje statsmakten. Med uppgift att granska regering och riksdag, den politiska sfären. Media-världen är under stor omstrukturering. När reklamintäkter flyttas in på nätet med riktade annonser ligger tidning och TV i bakvatten. Följden blir koncentration. Färre aktörer. Journalister pressas och ägare får större inflytande.
Tredje spelaren i etablissemanget döljer sig bakom det neutrala ordet marknad. Marknaden är inget utan dess aktörer. De stora spelarna på marknaden är den viktigaste gruppen i etablissemanget. Beslut som tas i slutna styrelserum påverkar många. Här finns de kapitalstarka. Områden som dragit till sig deras resurser och fått en speciell betydelse för samhällselitens likriktning är tankesmedjor och PR-byråer. Deras verksamhet spänner från utredningar och framtagning av argument till ren opinionsbildning. Denna grupp länkar samman politiker-sfärens toppar och media-världens dominerande skikt med marknadens ledande aktörer. De utgör kittet. Deras verksamhet med framtagning av beslutsunderlag gör de livet lättare för politiker. Media-skolning finns också på politikers agenda. Specialister i form av PR-byråer anlitas. Pressade journalister får tillgång till förproducerat material som underlättar när kvantitetskravet på artiklar höjs.
Roller i förvandling. Politiker håller inte längre ett öga på marknaden och kompenserar för dess grövsta avarter. Journalister pressas och får ge avkall i sin roll som övervakare av politiska beslut. Betydligt lättare faller de in i media-drev där marknadskritiker ofta är måltavlan. När dessa roller förändrats blir balansen i samhällspyramiden en annan. Ledarskapet kan ta för sig. Det ser vi också i form av att den högst betalade procenten ökat sin andel av samhällskakan. Ofta får vi höra uttrycket “Because I’m Worth It”. När bevakning och krav på ledarskapet uteblir känner de maktens berusning. Ett homogenare etablissemang bemöter oppositionen med allt tydligare auktoritära metoder.
Visst finns det fog för begreppet etablissemang när marknadens stora aktörer växt samman med politiker-kåren och media-världen. Eliten behöver motvikter. Krav måste ställas även uppåt. Samhällets ledarskap behöver ett vakande öga. Det finns grund för populismen.