Jag spinner vidare på demokratispåret. Antikens stora församling med diskussion och beslut i gemensamma frågar har idag sin efterföljare i den representativa demokratin. Partier med dess ledare väljs som representanter och blir företrädare för folket. Enda alternativ? Både område och antal medborgare är för stort för att gemensamt samlas för beslut. Med nätet har dock en ny möjlighet öppnats för direkt demokrati men ännu är det traditionella folkomröstningar som gäller när en frågeställning överlämnas till medborgarna för ställningstagande.
Den 23:e juni gick medborgarna i Storbritannien till valurnorna. De skulle tas tällning till landets vara eller icke vara i EU. Högt valdeltagande. En majoritet om än liten, 52 procent, vill lämna EU. Överraskande då alla förhandstips pekade på en seger för stanna-sidan. I diskussionen som följde har vi fått se många argument. Allt från att omröstningen är vägledande, de styrande kan välja en annan väg. Över ett individuellt perspektiv, hur brexit påverkar ditt sparande. Till nationalistiska och isolationistiska tankegångar. Globaliseringen måste backas tillbaka.
När jag läser Göran Rosenbergs infallsvinkel hajar jag till. Han tror helt enkelt inte på folkomröstningar. Sätter det som motsats till demokrati då han säger. “Folkomröstningar är ett slag i magen på demokratin.” Han grundar sin argumentering på synen att med folkomröstningar tappas kopplingen mellan beslut och ansvar. Han uttrycker det på följande sätt. “På frågan om vem som bär ansvaret för Storbritanniens förestående utträde ur EU är svaret alla – och därmed ingen.” I demokratibegreppet kopplar Rosenberg makt till ansvar. Någon måste ta ansvar för beslutet. Denne någon saknas i en folkomröstning. Ingen kan avsättas.
Bakom Rosenbergs argumentering anar jag auktoritetstro. En stark person där uppe som lägger det tunga ansvaret på sina axlar. Men vad består detta ok av? Beslutet är ett vägval. Ett gemensamt beslut! Konsekvenserna är svåra att överblicka men alla får vara med och dela på det framtida utfallet. Ansvaret i meningen att stå för följderna ligger hos alla. Beslut idag är morgondagens verklighet.
Ansvar kan också ses i en annan belysning. Ansvar för beslutets genomförande. Se till att det verkställs. När den betydelsen lyfts fram inom politikersfären blir maktaspekten synlig. Hur mycket makt har de valda representanterna? Vilka krafter förutom parlamentets majoritetsförhållanden är i rörelse? Förbrukar politiker och partier sitt berättigande när de i valrörelser säger sig vilja genomföra beslut men när de konfronteras med realpolitikens verklighet finner att besluten stött på patrull och genomför något annat. I pressen omtalas de som ansvarsfulla politiker. Frågan är om det inte är precis tvärt om! Är den framväxande populismen en reaktion på politiker som överlämnat sitt mandat att besluta om framtidsfrågor till resurstarka krafter utanför allmänhetens inflytande.
Från politikernas maktfrågor är resan till Almedalen kort. Platsen förknippas med politiker. Almedalsveckan tog sin början när dåvarande utbildningsministern Olof Palme under sin semestervistelse på Gotland 1968 inte kunde hålla sig borta från sin favoritsysselsättning. Från ett lastbilsflak vid kruttornet i Almedalen gav han luft åt sina retoriska färdigheter. Almedalsveckan har sedan växt till en stor mötesplats för politiker, PR-folk, lobbyister och media. En sommarvecka bokas in för att umgås och skapa kontakter. En plats för nätverkande. Vad händer om dessa grupper pratar sig samman, bildar ett eget skrå. För politiker blir dessa grupper viktigare än väljarna. Den grupp de ska representera.