En intervju i SVT som handlar om skolan får igång mina grå. Ungdomsåren mellan 5-25 är nu ofta vikta för skolgång. Min skolgång var betydligt kortare men några fragment finns ännu kvar. Där fanns utantill tragglet. Där fanns disciplinen. Minnet av min skoltid är inte heller befriad från mobbningstendenser. Min roll var inte den som stod upp mot trakasserierna utan som så många andra följarens. Den svans som inte är speciellt aktiv men inte heller tar avstånd. Nu när jag försöker minnas tillbaka så var det ledarna, de dominerande, som satte gränsen hur långt mobbingen skulle drivas. Det som etsats sig fast starkast av dåtidens skola var fokuseringen på disciplinen. För mig kändes det som en transportsträcka till vuxenlivet. Tillvaron som skulle ge större frihet.
Jag har ingen insyn i dagens skolverksamhet. Däremot hör jag från bekanta som är verksam inom skolans värd att den direkta klassrumstiden minskat och administrationen ökat. Redovisningar uppåt har blivit viktigare. En utveckling jag inom min egen bransch varit allergisk emot när tendenser kunnat anas. Hierarkiska organisationer där kontrollapparaten ökar är ineffektiva. Tid offras på sådant som inte bidrar till verksamhetens mål. Det är en kostnader för att upprätthålla en ineffektiv organisation.
Åter till intervjun. Det som föranleder intervjun är en artikel i Svenska Dagbladet. Ett antal tunga namn lyfter i ett inlägg fram vad ledande svenska och utländska forskare har att säga om marknadsstyrning inom skolan. De pekar på att det svenska skolsystemet är unikt. I inget land förutom Pinochets Chile finns allmänt finansierade skolor som drivs av privatägda vinstdrivna bolag. Resultatet av marknadsanpassningen har varit nedslående. I internationella jämförelser presterar svenska elever allt sämre.
Vad ska vara styrande för skolan. Vinstmotiv eller elevernas utveckling. Ställs frågan på sin spets är svaret enkelt. Naturligtvis måste elevernas utveckling sättas i centrum. De som dagligen konfronteras med problemställningen sitter inne med svaren. Lärarnas autonomi är en hörnpelare. Engagemanget måste frigöras.
När jag söker vidare på nätet hittar jag följande program. Med vinsten som styrmedel blir frågeställningar felaktiga. Hur ska vinsten räknas hem när skolpengen är given? Den största utgiftsposten är lärarnas löner. Om antalet lärarledda timmar begränsas eller som i idealfallet förlägga skoltimmarna till praktikarbete i företag så minimeras kostnaden per undervisningstimme. Då frigörs också pengar till reklam för att fylla klasserna. Med vinstmotivet i förgrunden blir resonemanget förvridet. Elevens utveckling försvinner i ekonomiska överväganden.
Visst kan byråkratiseringen inom den traditionella skolan häcklas men låt oss ta elevens utveckling som utgångspunkt när skolans organisation diskuteras.