Begreppet social ingenjörskonst lockar fram mitt intresse. Att meka med samhälleliga parametrar och får till ett bygge som fungerar. Något som är hållbart över tid och som plockar bort det självdestruktiva. Något som gör tillvaron lättare och mer glädjefylld.
Vad säger Wikipedia? Från deras sida saxar jag följande.
“Social ingenjörskonst är ett begrepp inom sociologin, där ett arbete med att genom lagstiftningsarbete, beskattning, samhällspolitiska beslut, planering, utbildning och andra samhälleliga insatser försöka åstadkomma en omdaning av samhället.”
En som ville ange riktningen i omdaning av samhället var Per Albin Hansson. När han i remissdebatten 1928 lyfte fram begreppet “Folkhemmet” får det en snarlik betydelse.
“Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”
Han fortsatte med en beskrivning av samhället i slutet av 20-talet.
“Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.”
Visst kan vi se färdriktningen i välfärdsreformerna som följde under 30- 40- och 50-talen. Staten tog en aktiv del. Arbetslöshets- och sjukförsäkringar ökade den sociala tryggheten. Barnbidrag infördes. Utbyggnaden av daghem underlättade för kvinnorna att komma ut på arbetsmarknaden. Skolan byggdes ut i etapper. För att komma tillrätta med trångboddhet genomfördes ett omfattande bostadsbyggnadsprogram. Bättre pensioner skapade trygghet för de äldre. Den socialdemokratiska dominansen inom politiken byggde på välfärdsreformer.
Men något hände i skarven mellan 70- och 80-talet. Kursen förändrades. Marknaden skulle styra och det individuella lyftes fram. Den kollektiva tryggheten där alla skulle med byttes ut mot individuella val. Solidariteten med de svaga fick vika när skattesystemet reformerades. Förändringar som pågått de senaste årtiondena har gynnat de som befinner sig på övre halvan i samhällspyramiden. Långt från solidariteten i Per Albins tal.
Social ingenjörskonst är svårt. Hur har det varit möjligt att kursen svängt 180 grader? Några riktar strålkastarljuset mot det nationalekonomiska skrået. De har fått ett allt större inflytande när underlag tas fram och när beslut fattas. Bland ekonomerna har Chicagoskolans företrädare haft en total dominans. Deras idéer har dominerat debatten. Naturligtvis går det att gå djupare och fråga sig hur denna idéströmning fått sitt genomslag. Men den tråden lämnar jag öppen. Återvänder vi till nutid ser vi att dagens debatt domineras av invandrarfrågan. Där debatten och de beslut som följer pekar allt längre bort från det goda medborgarhemmet.