Biblioteket har blivit en plats jag återvänder till. När jag går mellan hyllorna och låter blicken scanna bokryggarnas titlar är det en som sticker ut och väcker min nyfikenhet. “Maktens ansikten” av New York professorn Steven Lukes. Jag läser baksidestexten och bestämmer mig för ett lån. Sedan tidigare finns på mitt läsebord Ibrahomovic “Jag är Zlatan”. Två böcker så olika. Den senare beskriver resan från Rosengårds bakgårdar till Milans exklusiva träningscamp. En resa utifrån ett personligt perspektiv. Den andra rör sig i det akademiska finrummet med ordrika teoretiska spetsfundigheter.
Trots olikheterna har de gemensamma beröringspunkter. När den ene pratar om cykelstölder, vara cool och köra sin egen stil så argumenterar den andre för en tredje dimension i teoridiskussionen om makt. En dimension som handlar om kontroll över agendan. Bestämma frågeställningarna och definiera verkligheten. När Ibrahimovic beskriver sitt val att mot Barcelonas outtalade regler komma i sin flotta sportbil och parkera framför ingången till träningsanläggningen är det ett bra exempel på att sätta sin egen agenda.
Om jag gräver i min egen diffusa minnesbank så framträder samma mönster. Dominansen av frågeställningarna. Ett exempel på detta är när en utvecklare på fullt allvar hävdar att den unika styrkan är att kunna tabellnamnen. Jag blev naturligtvis helt ställd av påståendet. I efterhand har jag reflekterat över det märkliga uttalandet. Tabellnamn tillhör applikationens område och det bisarra påståendet får sin förklaring när jag inser att applikationsspecialisterna tillåtits dominera agendan. Bakom omedvetenheten ligger ett ställningstagande.
Andra exempel som poppar upp är valet av agenda vid gemensamma möten. Det vill säga vilka frågor som tas upp och dominerar vid gemensamma möten. Oavsett om det är problemställningar hos en speciell kund, försäljningssnack om alla möjliga och omöjliga prospekts eller redovisning av ekonomiska siffror så innebär valet något. Ett ställningstagande till vad som prioriteras och lyfts fram som det centrala. Det är ett sätt att definiera verkligheten.
Visst finns det en motsättning när en individ sätter sin egen agenda som i fallet med Zlatan och samarbete. Men samarbete på fotbollsarenan kan också definieras utifrån passningsspelet och där är det få som kan mäta sig med de framspelningar som kommer från Zlatans magiska fötter. I arbetslivet är de frågeställningar som lyfts fram och görs normgivande också ett ställningstagande. Mycket kan ställas på ända om frågorna, frågeställningarna och agendan ifrågasätts!