I mitt barndomshem var det väggklockan som ansvarade för tiden. Under urverket rörde sig pendeln fram och tillbaka i en ständigt upprepande rörelse. Det monotona tickande fick man anstränga sig för att höra. Det tillhörde bakgrundsbruset som annars filtrerades bort. Många decennier senare har jag min klocka i mobilen. Digitalt, inget tickade hörs. Även om den synkroniseras över nätet för att visa rätt tid har den sina brister. När jag är ute och går i vinterkylan är plötsligt allt svart. Mobilen åldras snabbt och dess batteri vill inte längre vara med. Många år mellan väggklockan och mobilen men tiden är densamma. Det är bara hur den visas som ändrats.
Från min uppväxt minns jag också när byn fick besök av en ambulerande biosalong. Ett stort tält restes, bänkar placerades ut och snart var rullarna med filmen på plats. Tyvärr släpptes jag inte in, filmen var barnförbjuden. Det var filmatiseringen av Veinö Linnas “Okänd Soldat” som de vuxna i byn skulle få se. Ljudet trängde igenom tältduken, skjutandet är mitt enda minnesfragment som finns kvar.
Den ambulerande filmvisningen har tagit sig ett annat uttryck idag. Med Netflix tar den sig in i många hem. TV:n utgör filmduken, valet av film är ditt. Från fåtöljen i vardagsrummet blir mitt val den omtalade “Don’t look up“. För mig är filmen en nutidsskildring där de olika rollerna mejslats fram med satir. Forskarna upptäcker en komet som är på väg mot jorden. Enligt deras beräkningar kommer den att träffa jorden om sex månader. Kometens storlek innebär katastrof. Forskarnas varningar blir något annat när de möter politiker och medievärlden. Politiker använder frågan i sin valkampanj och i media försvinner hotet i glättad underhållning. Där finns också nättrollen som bemöter varningen med personliga påhopp. I kulissen ruvar techmiljardären. När han vädrar dollar blir varningen “business as usual”. Kommunikationen har gått förlorad. Alla lever i sin egen bubbla där det är omöjligt att ta till sig forskarnas varning. Egna frågeställningarna överskuggar allt. Är det specialiseringens återvändsgränd? Helheten, det existentiella går förlorad. Filmen kan ses som en karikatyr av miljödebatten.
En twist på samma tema är en serie som finns på SVT Play, “Nedsläckt land“. Tio deltagare delas in i två grupper. Den ena gruppen placeras i en lyxvilla med alla moderniteter medan den andra gruppen får hålla tillgodo med en äldre bondgård. Förutsättningarna förändras plötsligt när de drabbas av strömavbrott. Inget tillfälligt avbrott utan det varar i dagar. Vad händer inom gruppen och mellan grupperna när de utsätts för det oväntade. Reaktionerna är tänkvärda. Visst tar vi allt för givet. Elen i kontakterna, värmen från elementen, vattnet i kranarna och möjligheten att hämta matvaror från välfyllda hyllor i butiken. Men det självklara är inta alls självklart. Vi blir handfallna, måste tänka om, när samhällsstrukturen hackar.
Filmerna visar vår sårbarhet för det oväntade. Är det som jag läste “vi backar in i framtiden med blicken fäst på historien”.