Jag har svårt att släppa 68-rörelsen. Var tog den vägen? Gräsrot-rörelsen som med engagemang och solidaritet satte avtryck på samhällsutvecklingen. Trots att många år passerat är frågan obesvarad. Redan i slutet av 70-talet skrev Tage Danielsson och Hans Alfredson texten “Var blev ni av, ljuva drömmar?” Här kan ni lyssna till Monica Zetterlunds stilrena framförande.
I en tid när tredje världens länder förde en framgångsrik kamp för sin frigörelse från kolonialmakterna växte solidaritetsrörelsen fram. I Vietnam hade USA tagit över Frankrikes tidigare roll. Solidaritetsrörelsen, de förenade FNL-grupperna DFFG, var organiserade som en enhetsfront. Med några fåtal paroller som “USA ut ur Vietnam” och “Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” byggdes sammanhållningen. Engagemanget tog sig uttryck som studiecirklar, insamlingar, försäljning av Vietnambulletinen och demonstrationer. Det som tog sin början i mitten av 60-talet hade i början av 70-talet fått stort genomslag. Vietnam-kriget tog slut. USA drog sig tillbaka. De massiva internationella protesterna satte press på USA:s beslutsfattare och bidrog till att kriget fick ett slut.
Den kraft som fanns i rörelsen pyste ut, försvann. Var tog den vägen? Jag får försöka samla ihop några lösa spekulationstrådar.
Först har vi en livscykel-förklaring. En rörelse genomgår stadierna födelse, tillväxt, mognad och utdöende. Appliceras den på 68-rörelsen så hade den en kort livscykel. Förklaringsvärdet är lågt. Den säger inget om vilka krafter som påverkat förloppet.
Generations-förklaringen har också sina svagheter. Studentlivet gav möjligheter till engagemang. Tiden fanns. När livet gick in i en annan fas med arbete, familj och barn begränsades möjligheterna. Något fick vika när tiden inte räckte till. Förklaringen känns långsökt. Visst lämnade 68-generationen studentlivet men nya ungdoms-kullar sökte sig till universiteten. Vi hamnar i det diffusa begreppet tidsanda. En annan tidsanda etablerades.
En tredje förklaringsmodell är fraktionsstrider. Diskussioner och meningsskiljaktigheter innebar att många hamnade på kollisionskurs. Hellre gå skilda vägar än att ge avkall på sin ståndpunkt. Förutsättningen för en gräsrots-rörelse som vill påverka utvecklingen är numerären. Det som saknas i andra resurser kompenseras med mobilisering av många. Fenomenet med uppdelning innebar att rörelsen spelade allt mindre roll. Här finns stora likheter med ett mönster som jag berört tidigare. Vid sidan om en grupps målsättning och vision finns alltid en annan tendens. En kamp om makten inom gruppen. Personliga positioner och revirtänk blir viktigare än sakfrågor. Visionerna får ge vika och gruppen splittras när maktfrågor dominerar.
Spåren från 60-talet är inte helt borta. Kvinnorörelsen gick då in i en ny fas. Efterkrisåren ja hela 50 och 60-talet kan karaktäriseras som den ständiga tillväxten. En begränsande faktor var bristen på arbetskraft. Kvinnorna som tagit hand om barnen och skött hemmet behövdes på arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn skapade förutsättningarna med den massiva utbyggnaden av daghemmen. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden skapade också problem. Den traditionella rollfördelning i hemmen fungerade inte. Lönesättningen i arbetslivet var en annan. Samhällsförändringen skapade förutsättningen och behovet av en aktiv kvinnorörelse.
Miljörörelsen kan också spåras till 60-talet. Med boken “Tyst vår” av Rachel Carson som kom ut 1962 lyftes miljömedvetandet fram i debatten. Tio år senare kom Romklubben med sin rapport där de slog larm om de hållbarhetsproblem mänskligheten stod inför. Nu ett halvt sekel senare är frågeställningarna desamma och blir allt mer överhängande.