Pensionspengar är aktuellt för mig då jag tillhör fyrtiotalisterna och har passerat det magiska datumet. Gränsen då kontot får plusposter från de som förvaltar pensionsavsättningarna. Det är ingen lätt uppgift att försöka bena ut varifrån pensionerna ska komma. Hur beloppen beräknas kan vi glömma. Inget för en vanlig 60-åring att försöka sig på. Vi får lita till förtroendet och invänta kontoutdragen.
Valfrihetens betydelse har påpekats. Möjligheten att välja fondförvaltare A framför fondförvaltare B. Hitta bästa spelaren på börsen som har den vinnande strategin för tillväxten av pensionskapitalet. Vi har alla dragits in i en kortsiktig spekulationsekonomin. Jag tillhör den stora grupp som inte utnyttjat min valfrihet. Men gör verkligen valfriheten någon skillnad? Ska våra pensionspengar ta vägen via börsen. Driva upp kurserna. När samhället är på väg in i resursväggen och marknadskrafterna reagerar långsamt med prisförändringar. Pensionskapitalet behövs för samhällets omställning. Horisonten måste förlängas från kvartalsrapporter till hållbar utveckling.
Hur är det egentligen med äganderätten till pensionspengarna? En berättigad fråga då jag ser att SAS-personalen tar strid för sina intjänade pensionspengar. Unionen var i fjolårets krisuppgörelse ställda mot väggen. De måste rädda företaget. I förhandlingspotten lade de in pensionspengarna. Pengar avsatta i fonder för framtida utbetalning. Nu verkar många anställda känna sig blåsta på stora summor. I artikeln ser jag siffror på mellan 400 000 och 800 000 per medlem. Företaget räddades när stora delar av pensionsskulden förhandlades bort men därmed försvann också de anställdas pensionspengar.
Runt sekelskiften hände något liknande. Då var det statskassan som behövde stärkas. Persson-ministären använde AP-fonden för att täppa till stora hål i statsbudgeten. Det var inga små summor. Beloppet som överfördes var 260 miljarder. När det krisar är pensionspengar en räddningsplanka. Äganderätten är inte helig utan kan upphävas.
I en artikel i Göteborgs-Posten “Pensionsskulderna en tickande bomb” läser jag om att kommunerna inte behöver redovisa sina pensionsskulder i balansräkningen. För pensionsavsättningar intjänade före 1998 räcker det med en upplysning i årsredovisningen. Storleksmässigt rör det sig om 195 miljarder. Om hela pensionsskulden skulle belasta balansräkningen är en tredjedel av av landets kommuner insolventa. Ska vi gissa på kommande skattehöjningar eller blir det kommunalanställdas pensionspengar som ska rädda situationen?
Pensionshanteringen är en djungel. Hur ska de enorma beloppen användas? Vem tar besluten? Visst behöver vi förenkling och transparens.