Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar ut mot parkeringen. Grått, trist och höstlikt. Vattenpölarna i den ojämna asfalten avslöjar att regnet har varit på besök. Nu är det visserligen uppehåll men en promenad känns inte inbjudande. Istället får jag försöka samla ihop intrycken från gårdagens besök på Folkets Bio. Filmen Push, av den svenske filmskaparen Fredrik Gertten, biter sig fast. Den är svår att avfärda och lägga in i glömskans fack. En film om bostadssituationen. En film som hittar mönster. Gemensamma drag som återkommer i många länder.
Inledningsvis visas ett talande diagram. Medan lönerna i det närmaste stått stilla har bostadskostnaderna rakat i höjden. En ohållbar utveckling. Varför ska boendet ta en allt större del? Vad blir lidande? Rätten till en bostad finns med i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Det bildar en skarp kontrast till filmens beskrivning av den aktuella bostadssituationen.
I filmens genomgående tema får vi följa FN-juristen Leilani Fara på hennes resa till olika länder och miljöer. I diskussioner med allt från beslutande politiker till personer som riskerar vräkning söker hon få en bild av dagens bostadssituation.
På den avreglerade kapitalmarknaden skapas fonder. Tillgången till kapital är god. Det finns i överflöd. Pensionspengar blandas med tillgångar från skatteparadis. Det kan också vara pengar från knarkhandeln eller annan illegal verksamhet som behöver byta färg. Kapital som söker avkastning. Det är här bostadsmarknaden kommer in. Fastigheter är en tillgång med avkastningspotential. Fastigheter med låga hyresintäkter undervärderas. Men med billiga kosmetiska renoveringar kan hyran höjas rejält. Boende med låg betalningsförmåga tvingas flytta. Därav filmens namn, Push. De som bor i fastigheter där den nya typen av ägare tagit över trycks ut. Bort från miljöer som varit deras hem under många år. Bort från närheten till deras arbetsplatser. Med ägandets anonymitet tappas all moral. Samhällsansvaret går förlorat.
Här sitter jag i en bostadsrätt och tittar ut på parkeringen. Skyddad tillvaro. Även om filmens budskap känns avlägset i min vardag så finns tendenserna. Ett sådant tecken är allmännyttans utförsäljning av lägenheter. Återkommande i många städer. Där köparen är fastighetsbolag uppbackade av starka kapitalintressen. Så också här i Umeå.
Jag återvänder till rätten till bostad, en mänsklig rättighet. Något som borde vara utgångspunkten för allmännyttan. Skapa och förvalta bostäder till rätt pris för kommunens innevånare. Underlätta för unga att få ett första boende när de flyttar hemifrån. Men allmännyttans beslutsfattare har en helt annan agenda. De ska konkurrera på samma villkor som övriga fastighetsägare. Ta beslut utifrån affärsmässiga grunder. Resulterande i ett agerande som liknar de anonyma kapitalfonderna. Vinsten sätts i första hand. Kommuninnevånarnas behov av ändamålsenliga bostäder sätts på undantag.
Trots filmens dystra bild av utvecklingen avslutas den hoppfullt. Ett försök till organisering med utgångspunkt från den mänskliga rättigheten till bostad. Lovande!
Länkar
Intervju med Fredrik Gertten
Organisering
Klasskriget om boendet är här