Generationskamraten

Generationskamraten är som namnet antyder följeslagaren som stått vid min sida genom livets skiftningar, från barnaårens omtumlande halvårslånga vistelse på sanatorium till åren när skäggstubben antagit en ljusare nyans. En fiktiv möjlighet till det som kunde varit. Ett alternativ som aldrig blev av. När jag stött på låsta dörrar och saknat nycklar kunde min kompanjon passera med lätthet. Han låg rätt i tiden, klev fram som en tidens ryttare. Nu när framtidsdrömmarna bytts mot tillbakablickande är det min följeslagare som får lyfta fram tillfällen där vägar delats, tagit olika riktning.

När 50-talet övergick i 60-tal fanns framtidstron och optimismen. Min folkskoleperiod närmade sig sitt slut. Sju år i byaskolan. Den 9-åriga grundskolan var ännu inte helt genomförd. Efter sjätte årskursen fanns valmöjligheten att ta steget över till realskolan. Inkörsporten till fortsatta studier. Något som tidigare varit förbehållet överklassen. Skolan var en viktig del i samhällsbygget, alla skulle få möjlighet att utnyttja sina förutsättningar. Min generationskamrat var snabb att haka på. Han såg en framtid med en fin befattning och hög lön efter avslutade studier. Studier skulle fylla hans ungdomstid. För mig vägde dock möjligheten till egna inkomster högre. Stå på egna ben, klara sig själv, var viktigt. Ju förr dess bättre. Även om springschasjobbets lön var urusel fanns en stege. Varje år både åldersmässigt och i anställningen innebar en högre tariff.

Förflyttar vi oss 10 år framåt i tiden befinner sig min generationskamrat fortfarande vid universitetet. Studierna går si så där. Det som upptar hans tid är Vietnamrörelsen. Stora demonstrationer. Samling under parollen internationell solidaritet. Men det är också studiecirklar och stormöten. Min följeslagare har till skillnad från mig fått talets gåva. Han trivs när han får ställa sig upp, får allas uppmärksamhet och kan lägga ut texten. För mig är det jobbet som intecknar största delen av min vakna tid där i skarven mellan 45- och 40-timmarsveckan, när fria lördagar infördes.

Men inget är bestående. Min kompanjon lämnade universitetet, övergick till offentlig förvaltning. Där i kontorslivets korridorer insåg han individualistens möjligheter. Skötte han korten rätt fanns utsikter till karriär. Klassresan var inom räckhåll. För mig blev det motsatt riktning. Studier hade hela tiden funnits någonstans i bakgrunden. Legat och pyrt. En möjlighet öppnade sig när företaget där jag jobbade, Facit, sopades bort av elektronikrevolutionen. Vuxenutbildning och högskoleprovet var vägen in till mitt universitetet.

Men universitetet var inget som passade. Jag saknade viktiga pusselbitar. Så när en röst viskade i mitt öra att byta spår, ta mig tillbaka ut i den privata sfären inom en område på uppåtgående, databranschen, så tog livet en annan väg. Också för min generationskamrat öppnades nya vägar. När hans otålighet stötte på byråkratisk stelbenthet bestämde han sig för att prova på det som diskuterades, låg i tiden. Offentlig verksamhet skulle privatiseras, öppnas upp för privata initiativ. Konkurrens sågs som en nyckel till effektivisering. Min generationskamrats initiativkraft och hans förmåga att hitta billiga lösningar borgade för framgång. Han var tidigt ute och hade stor framgång inom skolans område.

Jag kände mig hemma i data-branschen. Området som kom att få ett totalt genomslag på alla områden. Min generationskamrat kunde också skatta sig lycklig. När han sålde sitt skolbygge till ett riskkapitalbolag hade han sin framtid tryggad. Mångmiljonär på skolpengen. Han har alltid varit en vinnande gambler. Nu förvaltar han sin förmögenhet som framgångsrik spelare. I hans spelintresse ingår allt från nätpoker via spekulation på aktiemarknaden till derivathandels märkliga skådespel.

Här sitter vi nu, jag med min generationskamrat på ett av stadens kaféer och resonerar om det som varit. Så här i coronatider hålls det rekommenderade fysiska avståndet men också i de mer subtilare vägvalen känns avståndet avlägset. Olika beslut har tagit oss till vitt skilda livsmiljöer men också personen där på andra sidan bordet känns främmande. Tänk att vi i barndomen lekte tillsammans och nu känns han som en helt främmande person.