I dagstidningen läser jag om politikern som byter parti. En av topparna inom socialdemokratin i Umeå hoppar av efter 45 års medlemskap. Säkert inget lätt beslut. För att låna ett uttryck från fotbollsvärlden gör han “den förbjudna flytten till rivalen“. På annat sätt kan jag inte tolka hans övergång till moderaterna. Från arbetarnas parti till företrädarna för överklassen. Han menar att vi lever i en ny tid med nya problem. Bekämpning av brottslighet har blivit en huvudfråga. Där han ser moderaternas politik bättre, tillräckligt annorlunda för att byta parti.
Naturligtvis går också övergången till moderaterna att förklaras utifrån personliga strider inom socialdemokratin. Kampen om fördelning av poster, inflytande över partiet på lokal nivå är allmänt kända. Är man inte nöjd med utvecklingen är ett alternativ att rösta med fötterna, det vill säga lämna. Där skulle de gå att stanna, nöja sig med en personlig förklaring. Men jag väljer att utöka resonemanget, sätta in beslutet i större sammanhang. Socialdemokratins krokiga väg mot framtiden.
Det jag först plockar fram från historiens oändliga arkiv är det som går under namnet kanslihushögern. En gruppering inom socialdemokratin med Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink i spetsen som på 80-talet förordade mera marknadsinslag i välfärdspolitiken. Avregleringarna och privatiseringarna motiverades med effektivisering. Policyförändringen har också fått namnet tredje vägens politik. Socialdemokratins sätt att möta dåtidens utmaningar i samhällsbygget. Så här betygsätter Göran Greider vägvalet nu när utfallet är känt.
“Kanslihushögern legitimerade med sina krav på ”effektiviseringar” av offentlig sektor det som slutat med en fullskalig våg av New public management och så hårda finanspolitiska restriktioner att reformpolitik näst intill omöjliggjorts.”
“efter en mycket lång period som tillspetsat skulle kunna kallas den långa kanslihushögerepoken, alltså fram till i dag, står Sverige i stället där med en och en halv miljon högerpopulister, en döende arbetarrörelse, skenande klassklyftor, en skola alltmer i marknadens händer och olösta klimatfrågor.”
Näst nedslag i den historiska tillbakablicken är Juholt-affären. Striden om det socialdemokratiska partiledarskapet från 2011. När jag tänker tillbaka på mediedebatten påminns jag om min upprördhet. Den som resulterade i ett inlägg här på bloggen. En partiledare som blir fälld av sina egna! En provkarta på hur personstrider förs. Men bakom det personliga finns också politiska vägval. En som försökt reda ut vad som hände är Daniel Suhonen. Med boken “Partiledaren som klev in från kylan” beskrivs socialdemokratin inifrån.
Den tredje punkten jag väljer att lyfta fram är JÖKen. Januariöverenskommelsen från 2019. Socialdemokraternas uppgörelse med centern, liberalerna och miljöpartiet. Sossarna har gjort sig kända som skickliga förhandlare, inte minst partiledaren Löfven. I uppgörelser med andra partier har de alltid suttit med trumf på hand. De är störst, de dikterar villkoren. Men JÖKen är det något nytt. Här har sossarna lagt sig så platt i förhandlingarna eller… Det är den nyliberala stureplanscentern som fått igenom sina förslag, alla konkreta. Andra mer traditionella socialdemokratiska frågor är vagt formulerade. Ett konkret exempel är värnskatten. Den ska avskaffas. De rikas sätt att visa solidaritet med samhället. Har socialdemokratin kompromissat bort sin själ, solidariteten?
Om vi så återvänder till socialdemokraten som lämnar sitt parti och väljer moderaterna. Hur placerar vi in hans vägval? I ett parti där marknadsliberaler fått en stark ställning är steget trots allt inte långt till moderaterna. Är övergången ännu ett symptom på att den ideologiska kompassen sedan länge gått förlorad inom partiet.